Aftonbladet – 22 juni 1842, sida 2

ett knot mot försynen, som blir större med hvarje dag, om Gud ger mig helsan och samma lynne, som i närvarande stund, hvartill jag ödmjukeligen säger amen., Vi anföra ej mera ur denna dagbok; ty det är bäst att slippa höra det, som är otrefligt och osammanhängande. Den redan meddelade kan vara nog, för att visa författarens sinnesstämning den mörka afton, hvarom nu är fråga, IL Sedan den unge mannen skrifvit de rader i sin dagbok, dem vi nyss meddelat, beslöt han att gå till hvila. Hans enda ljus var Snart nog slut och det måste likvisst lysa honom ännu en afton till; emedan han ej förr kunde få några penningar att köpa sig Jjus för. Utom dessvar bans djupa, goda sömn det enda tillstånd, då han åtminstone drömde sig lycklig, och derföre brukade han tycka om nattens annalkande. Många gånger förut bade ban känt sig ensam och öfvergifven i verlde2; men aldrig så ltfligt saknat glada menniskors umgänge, som denna dystra vinterafton, då stormen tjöt omkring knus larna och regnet piskade på de skrällande rutorna. — Det var i följe häraf, som han nu fann det vara aldra trefligast ait genast krypa till sängs, så att han åtminstone kunde slippa att vidare denna afton tänka på sin tråkiga ställning. Just som han var i begrepp att utföra denna föresats, fick han höra steg i trappan, som förde upp till hans rum. Han lyssnade med förundran, emedan han ej var i stånd att inse Bvilken kunde vilja göra honom en visit så sent på aftonen, helst i en så gemen väderlek. En stråle