Aftonbladet – 21 juni 1842, sida 3

gisk poet och lyrisk poet; ett fyrsidigt snille, som hämtar ingifvelser från sinnligheten, från förståndet, från hjertat och från själen. Ett ord först angående sinnlighetspoeten! Om Beranger icke testamenterat efterverlden mer än nla Bacchanten, nla Grand: Orgic,la Gaudriolen, och andra stycken af samma slag, skulle Beranger tagit plats på sidan om eller öfver Anaereon, Tibullus, Parny, Panard, Colle eller Dåesaugiers, och allt vore dermed sagdt. Ur denna synpunkt tillstå vi, utan att äga anspråk på att upphäfva oss till professor i moralen, (hvilken roll skulle anstå oss ganska slätt,) vår beundrans ljumhet för alla dessa vackra snillen, som uteslutande slagit sig på vällustighetspoesien. Dessa vitterhetsprodukter med obestridliga egenskaper af hänförelse, verve och en dem utmärkande rythmisk talang kunna vara särdeles omtycke i passionens eller berusningens yrsel; i det naturligen nyktra och lugna tillståndet förlora de mycket af deras jusning. Det skaldskap, som endast talar till sinnena, kan blott lemna ett flyktigt och försvinnande spår liksom ett känslointryck; poesi: sien är endast varaktig i den mån som den stödjer sig på mensklighetens ädlaste drifter. Hvad Beranger än må säga derom, tro vi ej att en del af hans muntra visor mycket bidragit till hans poetiska upphöjelse. Det är till och med förtretligt att Fretillons och Hannetons med rätta misstänkta granskap hindrar våra fruntimmer, våra systrar och döttrar att fullt förlika sig med en stor poet, som någon gång förstår, tex. i den behagliga elegien la Bonne Vieille, att tala kärlek på ett språk så melodiskt, så ömt och och så rent. An mer: några föga samvelsgranna bokhandare hafva ieke dragit i betänkande att spekulera pi Berangers namn, och vi ha sett löpa verlr, riktade med ett bihang yck, icka ens Orfelbart äro dessa asier