4 d ob offer EO OP SO RR -— NN d j RAN, CL Ve 5 URUINCLYCKR JOT MennisROVATAt 4 alla stånd bearbetas, hvartill det är hvarje medborgares pligt, alt icke endast genom ord, utan äfven genom handling, en hvar i sin stad, bidraga, och hvilket nu är så mycket lättare, som dessa tänkesätt gynnas af tidens allmänna rigtning. En sann militär-anda, — renad från den råhet, okunnighet och dumdryghet, som numera i vårt Stånd blott visar sig som gammal spinnelväf i orensade (någon 2ång docz förgyllda) vråar — denna militir-anda, långt ifrån att vara fiendtlig mot en sann medborgerlig anda, är tvertorå dennas stöd och broderliga befordringsmedel. Ett ytteriigare inkast mot uniformens bärande lyder så: Man bör ick2 göra sig till gammalt fo!ks förmyn: dars för lifetiden, genom föreskrifter em huru de skola vara klägde; ådant är en inskränkning ? frihelen; en hvar bör få sjoif råda om sin kassa och sitt klädskåp. Så svaras någon gång, då man väcker uppmärkI samhet på den förstörelse i enskilta hushållningar, I hvartill friheten att bära civil drägt, så ofta varit I första anledningen, och alltid en bland de verkIsammast bidragande orsakerna; — på den lockelse för en 48eler 49-årig yngling, att lefva öfver sina .Itillgångar, som ligger uti blotta tillfället att få täfla i grägt med hufvudstadens eleganter, eller att sjelfve (räknas till den folkklass, derigenom uppoffra tid och I manliga egenskaper, samt intränga på det täcka könets tornerplets. Men,, säger man, för denna fara lär hverje ung man utsatt. Visserligen, men för Iden unge officern är faran större, genom hacs i allmänhet mindre löneförmåner, mindre 1 tthet ait genom biförtjenst underbjelpa sin utkomst, eller större svårighet att dölja sitt obestånd eller att med kändt obestånd stiga i rang och befordringar, (en cch annan rygtbar talang undantegen), samt de svårare följder som ohjelplig skuldsättning honom ådroger; ehuru jag medgifver att i sednare tider, förgomarne om sammanhanget mellan ordentligket i penningeförbindelser och bedrens fordringar, betydligen försvagats. Men i alla fall, om också faran icke vore större för den unge officern än för hvarje annan ung man, hvarföre skall vårt land neka sig den förmånen det redan äger, att kunna, genom anbefalld klädsel, hindra dårskaper och oförstånd. Man kallar sådant förmyndersksp och inskränkning i frihet! Men för hvilka skulle denna föreskrift kännas som ett förmynderskap och en frihetsförlust? Jo för det färre entalet, för hvilka denna åtgärd just vore nyttigast, ja, hvilka den oftast skulle rädda från förderfvet. Det ojemnföriigt större entalet känner icke föreskriften som en inskränkning i deras frihet; de tvertom önska den som en iag, för ordningens, hushållningens och det allmänna bästas skull. Om så är, hvilket jag för min del tror, om åtgärden verkeligen önskas af flertalet af Armåens Officerare, är det icke då en orättvisa mot dem, att pålägga dem eh betydlig, men onödig årlig skatt: pnderhållet af civiieklider? Arickei sjelfva verket, tillåtelisen att bära civila kläder ett lvång — det herrskande brukets tvång nemligen — som ålägges alla dem, hvilka för besparing skull önska att blott bära uniform? Om desze äro de fleste, är det icke då just det närvarande förhållandet som inskränker majoritetens frihet, hvilken är förnuftig, blott på det att minorilelen skall få begagna sin, hvilken är dåraktig? Ty, kan någon ännu bestrida, att icke bruket, hvad klädedrägten angår, är en lika befallande magt som en General-Ordre? Huru skulle civila kläder kunna, under nuvarande förhållanden, undvikas? Om någon, utom tjenst, inträdde bland sina förszmlade kamrater i uniform, skulle det icke anses såsom en egenhet, eller ett slags er:ännande sf fattigdom? Inkommer man i uniform i ett större sällskap, så frågas ,hvarifrån man kommer så grann ? och en hvar undrar hvem som blifvit döpt, gift eller begrafven? Sedan nu de väsendtligaste inkast, som kunna förväntas mot uniformens ständiga bruk, blifvit i förväg bemötte, så vill man äfven lugna dem, som föreställa sig att här föreslås något i det öfriga Europa okändt. Utländska exempel synas mig alltid böra tala i sista rummet, ty först skall förnuft ts röst höras: men sedan kan ej heller vara ur vägen att höra hvad de Preussare, Fransmän och Ryssar m. fl. säga. Man får derföre upplysa, om det är obekant, all uniform bäres ständigt at Officerare i följande länder: Preussen, Österrike (med undantag af GeneralCommando-Städerne), Ryssland, Hannover, Baiern, Wärtemberg, Baden, Hessen och Piemont (Sardinien. I alla dessa länder finnes sannolikt ingen fråga om föeskriftens nytta från besparingens och militärandans sida. Och Svenska armån skulle företrädesvis vara den, som icke behöfde se på dessa tvenne fördelar ? Man anförer, såsom motvigt, Frankrikes exempel. Men det är blott i Paris, som, i likbet med hos oss, uniformen alldrig synes annat än i tjenst (Vid all militär-undervisning äro dock alltid lärare och elever i uniform). I Frankrikes öfriga städer ser man aldrig annat än uniformen. Men att det mäktiga Pariser-exemplet verkar fördelaktigare för Frankrike, än uniformens bruk för de Tyska Staterna, lärer ingen, med kännedom om förhållandena, kunna yrka. Jag vill visserligen icke påstå, att uniformens aflysande i det, på hela Frankrikes tänkesätt inflytelserika Pariser-sällskspslifvet, är en orsak vill åtskilliga för militär-förhållandena ofördelaktiga företeelser i Frenkrike; men en sanning är, att både uniformen och dess bärare äro utan all aktning i detta land. Vi böra icke för vårt stånd yrka ett företräde framför de andra stånden: dertill hafva vi ingen rätt; men obilligt är väl också, om vi nedsättas under alla de andra, och att uni formen är, såsom ett slags sämre drägt, bannlyst ur medborgarelifvet. Militär-andans förfall i Frankrike beklagas af alla Fransyska Officerare och af alla militäriska skriftställare af alla partier. (Man erinre sig, bland annat, den fräjdade och liberale General Lamarques skrift: Sur Pesprit militaire en France, drs causes qui contribuent äå Veteindre, el ac la necessire ci äes Mmöycns de le ranimer.s) Motvilja att tjena i armen är allmän, och armåns officerare äro på en bildnings-grad lägre än i något annat af Europas culturländer. (Jag inräknar således icke Ryssland, Neapel, Spanien och Portugal). : Soldatens aktning för sitt befäl är högst ringa, sannolikt en följd af OMcerare-ståndets ringa anseende i somhälslifvet. — Ännu en gång: jag påstår icke, l ait alla dessa menliga förhållanden härflyta från att Udiformen icke brukas i Paris, men obestridligen hafva de dermed något sammanhang.