ÖFVERSIGT AF DEN NU PÅGÅENDE RIKS-d RÄTTENS FÖRHANDLINGAR. Fr I (Forts. från gårdagsbl.) u Efter det, att de tilltalades slutförklaringar blif-h vit uppläste, anhöll Just. Ombudsmannen, om råd-s rum till någon dag i början af Febr. månad, för att s efter tagen kännedom af desamma, få göra de ytterr ligare andraganden hvartill anledning kunde före-r komma. It Svarandena bestridde Just. Ombudsmannen rättig-4 het, att sedan han gjort sina slutpåståenden och de sig deröfver förklarat, ytterligare uttänja rättegången. ! hvars slut de med längtan emotsågo. Då likväl Just. : Ombudsmannen, under vidhållande af sin begäran i anmärkte, att emedan såsom här var fallet, rättegång å ömse sidor fördes skriftligen vid första instancen,! det låg i sakens natur, att konferenserna måste slu-: tas med ett förhör, dervid dock alltid svarandena till: kom sista ordet, tillade dessa, att de icke ville under !! något vilkor inlåta sig med Just. Ombudsmannen il! mundtligt tvistande, hvarföre i fall det medgafs ho-l: nom, att vidare sig yttra, de yrkale att sådant mit : te ske skriftligen. Riksrätten fann skäligt, att i anl. af Just. Omb. anhållan, utsätta nytt sammanträde till den 5 Febr.! då parterna skulle sig åter infinna och Just. Omb. egde andraga hvad han aktade nödigt. Vid Riksrättens sammanträde nämnde dag, anför-: de Just. Omb. i anledning af åtskilliga i slutförkla-: ringarna förekommande invändningar, bufvudsakligen följande: I 4:sta målet och vexzel-lagen och i anledning af Hr Poppii uppgift, att förhbandlingarne vid stiftan-: det af 1734 års lag skulle utvisa att frågan om utrikes vexelrörelsen var skiljd ifrån civillagstiftningen:. att de omförmälde förhandlingarna väl utmärka att frågan om lagstiftning för vexelrörelsen icke skulle i hela sin vidd förekomma i sammanhang med lagverket i allmächet; men ingalunda ådsgalägga, att R. St. afsagt sig deltagande i denna legstiftning, helst motsatsen nogsamt visade sig vid den sedermera år 1748 utiärdade vexelstadgan, hvilken varaf R. St. vedertagen. I afseende på den utveckling svarandena gifvi: åt den redan i deras förra förklaring antydda åsigter att emot Konungens rådgifvare anmärkta öfverträ delser af andra stadganden i grundlagarne, än de i ansvarighetslagen serskildt nämnda, ibland hvilke 87 ej förekommer, icke skulle kunna medföra någon juridisk ansvarighet eller ens böra af domstolen till pröfning upptagas, så vida ssmma ansvarighetsleg i 6 förmår, att, om Konungens rådgifvare underläte-att de öfrige dem i grundlagen uttryckligen föreskrifna, men i ansvarighetslagen icke serskild: uppräknade pligtez och föreskrifter iakitaga och fullgöra, det ankomme på R. St. att hos Konungen göra sådan anmälan, hvartill 407 Regeringsformen dem berättigar, anförde Just. Omb. att ehuru det kunde göra tillfyllest att häremot åberopa det motiv för yrkade ansvarigheten, som i slutpåståendet kortligen uppfattas, han likväl ansåg sig ytterligare böra fästa uppmärtsamhet derå, hurusöm regeringsformens 106 S, — hvilsen bemyndigar R. St. Konstitutionsutskott, att ställa under tilltal! inför Riksrätt den eller dem af Konungens rådgivare, som finnas hafva pup penbarligen handlat emot denna regeringsforms tya liga föreskrift eller tillstyrkt någon öfverträdelse der af eller af andre rikets gällande lagar, tillika i det följande stadgar, att då Statsrådets ledamöter finnas hafca på sätt ofvarberördt är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem Riksrätten efter allmän lag och den serskilda författning, som till bestämmande af sådant ansvar, utaf Konungen och Rikets Ständer fastställd varders, — sålunda i de mest allmänna och oinskränkta ordalag synes inbegripa, såsom föremål för U:skottets anmärkningsoch anklagelserättighet. samt följaktligen såsom ämnen för Riksrättens pröfning och dom, alla rådgifvande åtgärder, angående hvilka ämnen som helst, de der, efter Utskottets föreställning, kunna hänföras under de kategorier af grundlagsbrott eller öfverträdel!set af andra Rikets legar, som ofvannämnde 106 förutsätter. 407 åter afser inga egentligen positiva förseelser, uten underlåtet iakttagande afrikets sannskyldiga nytta, eller bristande oväld, nit, skicklighei och drift hos föredragande; af kvilka anledningar Rikets Ständer om de finna Rikets väl det kräfva, kunha hos Konungen anmäla deras önskan, att kan ville ur Statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord. Det måste åtminstone vara tvifvelaktigt, huruvida den rättighet ech det sätt för granskning och anmärkning i afseende å Konungens rådgifvares embetsutöfning i al!lmänhet, som 106 velat åt representationen förvara och åt dess delegare uppdragit, skule kunna i annan ordning, än regeringsformen för grundlagsförändringar medgifver, till större eller mindre del upphäfvas eller inskränkas, hvilket likväl synes hafva inträffat, om man af kvad ansvarighetslagen i 6 ionehåller, ville draga den slutföljd att uppenbara öfverträdelser af regeringsformens tydliga föreskrifter i andra fall, än de i arsverighetslagen serskildt uppräknade, icke skulle kunna af Konstitutionsutskötte! till laga åtal förvisas. Under dessa förhållanden och då något kinder eller förbudemot åta!s anställande äfven i dylika fall hvarken uti citerade eller å annat ställe af denna ansvarighetslag i bestämda ord:lag uttalas, torde anförda stadgandet kunna medgifva en förklaring deraf, som är förenlig med regeringsformens 106 8, remligen den, ett i andra fall, än de i ansvarighetsiagen serskiidt uppgifna, om icke Konstitutionsutskottet, å Rikets Ständers vägnar, skul te finna fullkomliga skäl att tillämpa 106 , Konstitutionsutskottet kan begagna den i 107 anvisade utväg till anmärknings framställande, hvarefier det ankommer på Rikets Ständer att hos Konungen göra sådan anmälan, hvartill sist åberopade dem berättigar. Denna åsigt, som icke motsäger, uta: står väl tillsammans med, 406 :s ordalydelse, bar tvifvelsutan gjort sig gällande hos sednaste riksdag: Konstitutionsutskott, då det beslutit att ställa under