Fn. nn nn enn nn der hakan, på samma sätt som vid den fransyska uniformen. Tillika skulle sannolikt medgifvas. aut till sällskapslifvet bära uniformen ledigt uppknäppt, så att man icke vore förbunden att ännu vid mognare år gå med hals, bröst cch mage uti hård linda. Huru befångdt att om sommaren, utom tjenstgöring, leller på en dans, i den odrägligaste hetta, se unga män, hermetiskt igenknäppta med en trång och stopI pad rock? Kunde men ickotro sig vara försatt bland I rörliga manequins eller dockor, men icke blend lefI vande varelser, hvilka hafva rättighet att andes och I förmåga att röra sig efter behag. Man kan visserligen vänja sig äfven vid denna onatur, men bvartill tjenar det, då drägten icke en gång ser bra ur, den minsta belöning man likväl bordt vänta för den svett Iden utpressat. Huru ledig och vacker ser icke flotItans uniformsfrack ut? Hvarföre? Emedan den är I förnuftig och militärisk. Hvyarföre är armeens, isynnerhet till sällskapsdrägt, mindre vacker? Emedan Iden är stel och naturvidrig. — I allmäbhet skulle en mängd nyttiga uniforms-förändringar blifva en följd af uniformens bärande. Mycket vore i denna väg att göra för enhetens och ändamålsenlighetens I seger öfver regellösheten, obestämdheten, olikheien Joch undantags-manien, hvilken hos oss är en verklig sjukdom. Det sammandrag af föreskrifter rörande klädsel, som i slutetaf Rangrullan finnes infördt, skulle man, om det icke vore utgifvet af den allvarsamma LandtförsvarsDepartementets KommendoExpedition, anse för det bittraste skämt öfver våra ozödiga afvikelser och olikheter, i smått som i stort. Hvilket land eger en så rik profksrta på undantag i alla väderstreck? Och dessa äro blott de tillåtna: när härtill läggas de sjelftagna, som en hvar efter smak uppgör, så torde medgifvas att omvexling åtminstone icke är det som saknas. — Mycket häraf skulle troligen genom uniformens bärande ordnas. Derjemte uppmärksamheten vändas på så många fall, der: bespsring kunde ske. Hvarföre, t. ex,, icke följa de utländska efterdömena, att hava underkläder af annan fårg (t. ex. något slags grå) än frac ken? Hvilken besparing utgör icke detta, enär nu. så snart frack och underkläder icke äro alldeles lika mycket slitna, eller tagna ur samma stycke, så ser det illa ut? Hvilken orimlighet att samma person skall hafva trenne alldeles olika uniformer, såsom händer om han är vid ett Regemente, i Generalstabes, och derjemte i Konungens e!ler Kronprinsens Stab. År han derjemte vid Hofvet, så har han ytterligaretvå uniformer, summa fem. När nu härtill fogas hela den civila omvexlingen i plagg och färger, så måste medgifvas att skräddare-intresset har nog mycken öfverhand. Att mera uppmärksamhet skulle väckas å soldatens klädedrägt och deana blifva förnuftigare inrättad, så snart befälet ständigt bar uniform, derom är väl heller intet tvifvel. Men jemte de nyttiga förändringar i uniformen, som blefve cn följd af dessa allmännare bruk, tror jag att då allmänt borde begagnas den medgifna, men aldrig brukade rättigheten att, utom tjensten, bära surtout ntan epauletter, såsom man öfverallt ser utrikes. Annu mer; hvarföre bära vapen, då mean icke är i tjenstbefattning stadd? Vill men också bibehålla det för större sällskapskretsar — Il. hvartill j:g dock, för min del ickekan inse gällande skäl — så kunde det dock dessemellan, i det vanliga lifvet, afläggas. Den vanliga drägten, utom tjensten, hleive då, för större delen af dagen, uniformssurtout med fältmössa, utan epauletter och värja: en sådan drägt är alldeles lika beqväm som en vanlig civil s. k. bonjour, med hatt. Sällskapsdrägten åter blefve, genom en förståndigt inrättad uppknäppt uniformsfrack, alldeles lika beqväm som en civil frack Mot vapnets afläggande Lör jag flera inkast. Bland andra, att som det blifvit yrkadt att uniformen bidrager till erinran om militäriska pligter, så skulle detia af samma skäl gälla för vapnets bärande. Menl meningen kan ju icke vara, att blott för det man bärer uniform. skulle man öfverallt i det fredliga lifvet medsläpa sig alla stridsmedel. Ryttaren kan icka heller medföra sig sin häst, icke artilleristen sin kanon. Det är nog att krigsmannen bär drägten, li ty kläder måste han äfven för freden äga. Vapnet hörer icke dit. Det tillhör striden. Och det låter fråga sig, om det ej i allä fall vore skäl att något mera spara på begagnandet af det, hvars bestämmelse är för det verkeliga allvaret. Men det vigtigaste inkastet mot vapnets afläggan-. de blir väl, att då andra magter icke göra så, huru kunna vi våga det? mm ww TT HS Och om så vore, om verkligen man utomlands aldrig visade sig i uniform utan vapen, vore det då farligt cm vi ändå gjorde det? Ack, om vi alltid vore lika laggranne, alltid lika försigtige, att äfven uti det som är förnuftigt och klokt, icke afvika från främmande exempel; — men då dessa åberopas som ( stöd för det enkla och naturliga, då förspörjes ofta mycken lJomhördhet! Jag går nu att ytterligare : pröfva denna, genom det omörmälandet, att man utrikes ganska ofta ser officers-uniformen utan vapen. Icke blott i Paris, på promenader och vid mindre klädsel, utan äfven i det militär-stränga Preussen, sr man icke sällen, i Berlin, på wiheatrar och gator, uniforms-surtouten med fältmössa, utan vapen. Ja i sjelfva Ryssland gäller det som föreskrift, att vapnet icke får bäras till fältmössa. De som bäfva för att frångå utländska bruk, kunna derföre vara lugna för faran af ofvannämnde förslag. Till den öfverklagade besvärligheten af uniformen hörer äfven dess bruk på landet. Men hvarutidessa besvär bestå, då den vanliga drägten blir en kort öppen rock med mössan, är svårt att inse. Jag begriper i sanning icke, då skillnaden från den civila drägten blefve föga mera, än en annan snitt jemte kronans knappar, huru dessa kunna vara till så mycken vedermöda. Man förlöjligar väl föreskriften, genom den våda som skulle uppkomma deraf, att en egendomsägare besökte sin åker och sin ladugård, satte bete på metkroken, lagade sina nät eller fällde sin hare m. m. — allt uti uniform; men förutom att den småaktighet väl icke kan tänkess,:i alt det skulle förmenas officeren mera än soldaten): att hafva en arbetsrock i sitt hem, så tror jag, att! när uniforms-surtouten blir gammal och skral, sål. I kan den icke bättre användas än till besagde ändamål, af den som det vill, och kostar då mindre än att bestå sig en särskilt åker-, ladugårds-, fiskeoch jagtrock. k Jag öfvergår nu till besvarande af ett annat irast: Uniformens ständiga bärande bidrager ait afskijal krigsståndet från de andra Stånden, och hindra en gemensam medborgerlig andas spridande. Mycket illa om så vore. Men mycket väl satt så icke är. Påståendet synes hvila på en öfverskattning af uniformens inflytelse, till den grad, att den! skulle tc:ka icke bhlatt nå dearaec lynne csarm häralts