Aftonbladet – 18 juni 1842, sida 1

reune: Sapristie! hvartill tjenar väl nu allt detta vigvatten ?n Vid fjorton års ålder kom Beranger i lära hos boktryckaren Laisne i Peronne. I denna nya ställning var Beranger, jemte det hen sträfvade sti sälla andras verser, 1edan sysselsatt med att rimma för egen räkning. Hans husbonde, ex man med smak, som undervisade honom i verskonst och rättade hans första poetiska försök, tog ej särdeles vid sig det missiyckade bemödandet alt sålunda bereda honom insigt irättskrifningsläran. Efter någon tids förlopp genomgick Beranger len elementarskola, som blifvit stiftad i Peronne af Baliue de Bellanglise, tillförene deputerad i tagstiltande församlingen. I denna, etter Rousseaus system inrättade, skola undervisades lärjungarne uti att öfverlägga, hålla tal, motionera och harangera: Beranger var en af skolans starkoste pratmakare. Uti denna medborgerliga uppfostran ingick ej studiet af Grekiska och Latin, så att just den, som måhända är den mestklassiske af Frankrikes skalder med hänsigt till versens harmoriska tonfall och tankans genomskinhet, aldrig lärt de klassiska språken, utan åtjt sig med att ana dem. Vid sjutton års åider återvände Båeranger tik in far i Paris. Man känner ur hundratals arbeten had du så kallade direktorium var för ett sällsamt, breigt samfund, på en gång sublimt och barockt, srigiskt och vällustigt, episkt och anakreontiskt, med sina narraktiga parodier från Grekland un ter Pericles, Cesarernes Rom och Regentens Frankike, med sina sandaler, sina fiiosofi.ka mantlar ch sina underbara håiflätor; ett ränkfulit, pratjukt, upproriskt, lefnadsbrådskande samfund, igt i salongerna, men grandiöst vid gränserna, ned hög stämma sjungande Marseljäsens eldiga upletter och lika ifrigt rusande till nöje som trid.