Aftonbladet – 17 juni 1842, sida 3

ståndet, men Juanas behag kom honom att ändra sin föresats. Han umgicks med henne, förklarade benne sin kärlek och blef, då ban var rik och skön, gynsamt emottagen, både af henre och fostermodren. Juana var, såsom försäljerska, van vid de artigheter, hvilka sades henre af köparne, och upptog dem höfligt och icke utan nöje! Detta förorsakade ofta tvistigheter emellan henne och den svartsjuke Juan, hvilka slutligen ledde till en formlig brytning. Jag är glad att blifva fri från dig,a sade Juana, tänk nu icke mera på mig och bekymra dig icke vidare om mitt görande och låtande. Men detia var Juan omöjligt. Han blandade sig ofta på ett störande sätt i hennes samtal med andra manspersoner, och då hon en gång sade honom, att han dock aldrig kunde blifva hennes man, så svarade han hctande: Nå, så skall också ingen anpan blifva det, ty jag skall förr döda honom!a Från den tiden gick Juana icke mer ned i ståndet. Men en gång var hennes fostermoder så sysselsatt med handeln, att hon slutligen, på hennes enträgna böner, måste bjelpa herne. Juan Nayl!zarin låtsade som han icke såg henne, men det oaktadt gaf han noga akt på henne. En sergeant vid grenadiererne kom tillståndet, köpte bröd, talade vänligt med henne, köpte, då en fruktmånglare just i detsamma gick förbi, några frukter, kastade dem i hennes förkläde och aflägsnade sig. Juan som sett det, gick genast till henne och gjorde henne förebråelser. Jag behöfver icke aflärga någon räkenskap för dig,e sade Juana, men på det du må se, att din misstanka är ogrunded, så se huru mycket jog aktar sådana skänker, och dermed kastade hon frukterna på golfvet. Juan, som kände sig smickrad häraf, sprang genast bort, köpte en mängd vacira frukter och lade dem i hennes knä. Straxt derefter kom soldaten tillbaka, och talade äfven då till Juana, som emelianåt svarade. Knappt hade han gått bort, förrän Juan återkom och öfverhopade henne med förebråelser. Förargad häröfver kastade Juana, nu äfven bangs frukter på golfvet och sade: Nå väl, jag älskar sergeanten, emedan jag har fått det infallet, och du har aldraminst rätt att fordra någon räkenskap derför.e Utan att säga ett ord till svar aflägsnade sig nu Juan, men i hans bröst kokade en rasande hämndlystnad. Efter middagsmåltiden hade Juana, trött af solvärma och sysslande, betäckt sitt ansigte med förklädet och insomnat i sitt fönster. Imedlertid hade Juan slipat en lång nål, hvilken han brukade vid sitt arbete, mycket spetsig. Han närmade sig den sofvande flickan, stack nålen in i hennes öra och stötte den med sådan kraft igenom hufvudet, att den kom ut genom det andra örat. Derpå gick han helt stilla tillbaka till sin boning. Den mördades lik hade fallit ned midt på torget. Grannarna sprungo till, i tanka att hon blifvit sjuk, och märkte nålen. En tillkallad fältskär förklarade, att stynget förorsakat ögonblicklig död. Rättvisans tjenare ankommo och det allmänna ropet betecknade mördaren. Denne hade icke lemnat sin boning. Lugnt tillstod ban ain förbrytelse och lät uten motstånd föra sig i fängelse. Vid alla förhör förklarade han, aw han med full besinning begått brottet, och att han, om det så måste ske, ännu en gång skulle utföra det, på det Juana icke skulle blifva någon annans hustru. Ehuru hans advokat bemödade sig att göra troligt, det en ögonblicklig sinnesförvirring var Orsaken till gerningen, och åberopade dylika exempel, då mordgerningar af detta slag endast bestraffats med tvångsarbete, så ansåg dock domstolen i Valencia, i betraktande deraf, att mord af svartsjuka i lagen icke skiljas från andra mord och att förbrytelser af detta slag sedan några år förökat sig på ett oerhördt sätt, samt framställandet af ett varnande exempel derföre vore desto nödvändigare, att Juan Naylzarin, såsom skyldig till mordet, skulle hängas. Provinsens generalkapten bekräftade domen, hvilken kort derefterr vekställdes i Valencia. Men härvid egde en serdeles omständighet rum. Folket i Valencia är ovanligt oroligt och gensträfvigt; ofta har det stormat det stället, hvarest den flyttbara galgen, hvaraf man derstädes betjenar sig, är -uppsatt, och uppbränt galgen. Denna lemnas derför, enligt lag, turvis i förvar hos borgare af de arbetande klasserna, hvilka äro välmående och hafva godt rykte. Förstöres galgen, så måste de ersätta den. Genom en förskräcklig ödets lek var den galgen, hvari Juan Naylzarin slutade sitt lif, just då lemnad i förvar hos hans fader. I AA Aa S:t: rr RR RE AR NN mt AA TE AN REA