Aftonbladet – 17 juni 1842, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: — FALKLANDSÖARNAS KOLONISATION. Denna, hvarom sedan några år mycket talats, bar nu omsider på alvar företagits. Den förste engelska guvernören på denna ögrupp, löjtnant C. Moody, som den 9 sistl. Oktober afseglade från Woolwich med ett detachement sappörer, landsteg den 43 Januari på den stora ön. Han fann densamma helt och hållet öde, emedan Englands anspråk på öfverherrskap, derifrån förjagat de få fiskare och gauchos, som ett kompagni i Buenos Ayres ditsändt. På öarna växer intet träd, men de äro rikt försedda med ett slags rör, hvaraf fjäderfå och boskap i stor mängd hbafva sin näring. Guvernören uppslog sina tält vid Berkeley sundet, till dess han bland öns särskildta hamnar, hunnit välja den, som kunde begagnas tillhufvudort. Afsigten är, att här grundlägga en depot, hvarest engelska hvalfiskfångare. hvilka gå till Kep Horn eller komma från Stilla Hafvet, kuona erhålla proviant och skeppsförnödenheter. Emigrations-kommitteen hade för 2 år sedan afgifvit en berättelse, hvari ban afrådde från öns koloniserande, men stationens behof kräfver en åkerbrukande befolkning. hvarföre man ärnpar, så snart hus för garnisonen äro i ordning, erbjuda kolonister jord och andra förmåner. Ehuru nemligen den ständigt blåsande sydliga vinden hindrar träd från att växa, så kunna spanmål och jordfrukter likväl odlas. Öarnas läge utmärker dem så naturligt för en tillflyktsort för fartyg, att Spanien, Frankrike, England och Buenos Ayres det ena efter det andra ockuperat dem, men till följd af särskildta omständigheter åter öfvergifvit dem. Englands kolonialsysteras sednaste utveckling gör likväl hvilopunkter af detta slag, och hvilka måste bilda länkar i den kedja af etablissementer det drager kring jorden, så vigtiga, att det måste förbise de härmed förbundna svårigheterna, och det kan ej betviflas, att det skall lyckas detsamma att här stifta en koloni, som bör uppfylla sitt ändamål, ehuru den väl förmodligen icke skall komma att särdeles utmärka sig, hverken genom sina produkter eller sin folkrikhet. — SVARTSJUKANS VERKNINGAR. På det för. nämsta torget i Valencia bodde i ett stånd af träd en gammal fru, vid namn Joaquima Minao, med tvenne unga, täcka fosterdöttrar, hvilka hon tagi! till sig, då de förlorat sin fader och moder. Hon lefde af brödförsäljning, hvari flickorna biträdde henne. Isynnerhet lockade den ena af dem, den sextonåriga Juana Vallarina, köpare, genom sin älskvärdhet. Midt emot dem bodde den rike korgmakaren Franz Naylzarin. Hens tjugutvåårige son, Juan, hade väl redan tidigt bestämt tig för det andliga