Aftonbladet – 15 juni 1842, sida 3

) BallDar, OlUullgalgia jOStIcD, IMNYVariNca auch akKedemiska tidskriften nedtommit; Den del af den Iadanske militärensa artikel som egentligen afThandlar ämnet; lyder i öfversättning sålunda: Om ständigt bruk af uniform för militärer. (Ur Danska t:dnipgen Fre dretlard No 854, : den 20 april: 4842.) På den sednare tiden har man ofta hört oliks meningar yttras om en ssk, hvaröfver vi nu vilja tillita oss några anmärkningar, neml. ändamålsenlig beten af det lagbud, som existerar i åtskilliga stater, i följe hvaraf militären cj får nyttja civil drägt, utan måste alltid och öfverallt, äfven utom tjensten, visa sig i uniform. Ehuru en officer visserligen bör sätta högt värde på sin uvilorm, kunne vi dock ej neka, att företeelsen af ständigt väpnade eller uniformerade officerare (ty det är dem vi bär mena), att en slix beväpnad fred, som vi här i landet Gud ste iof ej känna, är någonting både i och för sig sjelft helt öfverflidigt ochined våra förhållanden alls icke öfverensstämmande.. Låtom oss undersöka. hvilka grunder man kan förutsätta för en sådan befallning. Man bår anfört ekonomista skäl; men det synes oss i sannirg vara ett ganska enkelt räknestycke, att en militärisk och en civil rock hvilka under en viss tid. omvexlande begagnas, icke kosta mera än två militäriska, som under samma tidsrum skulle erfordras, men väl mindre För att icke tala -om den dyrbarare färgen, (den röda-är nu en gång national färgen för vår armåe; och skall förblifva det till följe af historisk tradition), så medför sjelfva uniformens natur en viss soin, en omsorgsfull toilette; den är ämnad att lysa, och det stöter vårt öga, om vi hos den enskilde förnimme ett åsidosättande af;-detta anspråk ; hvaremot den civila drägten medgifver en viss legeret6, som icke: illa enstår en gentleman. Vi ämna ej längre uppebålla oss vid denna punkt, som i sig sjelf är mindre väsendtlig och-i sina detaljer lätt kunde leda till formaliteter; nog af, vi anse det s. k. ekonomiska beviset såsom intet bevis. Man vill böja ståndet, gifva det mera anseende, göra det mera i ögonen fallande genom den utmärkelse. som åstadkommes medelst en från den allmänna omgifningens beständigt afvikande klädedrägt, och genom åsynen af en väpnad person bland obev:ppade medborgare; man vill afsöndra ståndet sisom ett i alla tider och under alla förhållanden för sig sjelft. bestående helt, som en skarpt markerad och begränsad korporation; men — månne det åsyftade ändamålet verkligen vinnes? Månne det fianes minga af våra officerare, som skulle anse för en ut märkelse, att beständigt nädgas visa sig i egenskep af krigsmän; hsfva de icke utgått ur nationens sköte, vi hoppas ur dess kärna, eller utgöra de en. kast, som är ställd utom all beröring med den öfriga civiliserade verlden?Skulle de väl vid hvarje tillfälle vara i behof af en yttre stämpel? Månne: för att erinra, att hos dem icke fianas andra intressen än för vapengoy och trumslag? Nej, så visst, som de i nödens stund ega framför andra: den herrliga företrädesrättigheten att försvara konung och fädernesland, bus och hem, medborgare och allt hvad som är dem kärt, lika visst är också att de såsom fäder, måkar och söner, btgöra Jänkar af en oupplöslig kedja, af ett samföond som omfattar hela fosterlandet. Väl, Heter döt, är det Icke rocken, som gör mannen; och den röda rocken gör ej beller; men bvad som gör mannen; det är den öfvertygelsen att frivilligt. hafva valt ett stånd, i hvilket man anser för sitt yttersta och högsta mål att uppoffra allt hvad som är dyrbart — men icke det lumpna företrädet som ligger i en serskild förg eller andra yttre kännnetecken hvilka dock allenast utgöra någonting tillfälligt. Så tänter bvarje militär med hederskänsla; men hvad tänka våra medborgare? Kunna vi, allljemt uppträdande i harnesk, ingifva dem vänskapliga känstor? Skola de ej i lärgden tröttna vid att jemt erinras om: det år vi, som skola försvara er: vi äro Kooungens beständigt slagfårdige tjenare, böjen er för oss, j svage, j värnlöse. j konungens omyndige barn, ovärdige att föra svärdet! De skola måhända vända o:sryggen, de skola såsom vedergällning sluta sig tillsammars som en civil kast, som ipgentiog gemensamt her med sina beväpnade landsmän; en skiljemur skall bilda sig, sådan den en gång fanns i vårt land, då hären bestod af värfvade, fremmande legosvenner med feemmande anförare, SOM knappast förstodo vårt modersmål, ja måhända t. o. m. föraktade det. På den tiden kunde det vara i sin ordning, att den 1yska officeren i den danska hären beständist framträdae i uniform; men Fredrik VI bar ombildat srmten: Den utgöres nu, genom hans visa regeringsåtgärder af landets barn; och dessa böra likna hvarandra ej mindre derutinnan, att de städse stå redo till landets försvar, än deri att de i-möjligeste mätto dela ika vilkor med sina medborgare i de yisre förhållandernas Med glädje gripa vi också till vapen när pligten bjuder, men också endast då. Underfredensyrken önske vi att obemärkt kunna blanda oss bland våra medborgare och att likna dem. Den satsen kan icke nog ofta upprepas, att det är vanskligt att förbjuda en sak, öfver hvars efterlefnad i dess helhet man ej kan vaka. Man har öckså trott sig kunna lägga ett band på de yngre, åt bvitka det i en mindre mogen ålder ombetros 8tt anföra väpnade medborgare, för att kunna afhålla dem från möjliga obetänksambeter, genom att beständigt göra demigenkännliga. Men månne icke sådane enskilda skola begagna hvarje tillfälle för att befria sig från elt siikt tvång; skall icke då förbryte!sen blifva dubbel; och skall icke en -sådsn gång medföra ep dubbel pligtöfverträdelse, der det atnärs endast varit en enkel? Inled oss icke i frestelse, men lät det vara öfverlemnsdt till vår hederskäns!a, till den kärlek enhver al oss hyser för sitt stånd och dess obefläckade äro, att uppföra oss såsom Vi kunna det försvara inför vårt samvete. Skall mån ej öppna dörren för förhatliga angifve!ser och ett iniamt spioneri, skola ej en. mäagd obehagligheter UPPkomma för förmän, sem skola, bestreffa exa sidan pligtöfvertridelse, för up: derordnade, som äro svaga nog att gilva efier fir ett-lättsinnigt ögonblick? — Men från en allmännare synpunkt beiraktadt, örske vi alla, då vi ej befinea 088 stadde i den tjenss sOm Konungen och staten af 0s8 kräfva, och der den rätta friheten och obero endet bestå i ett punktlist uppfyllande ef alla, äfren de minutiösaste, föresEtifter ock förmer — hvilka ofta kunna förefalla den oinvigde småaktiga och 0 nödiga — önske vi icke frihet, frihet att äta och dricka hvad vi vilja, att lefva, som vi viljs, kläde 08s. som vi vilje, naturligtvis som försuftsväzenden i ett civiliseradt samhälle? Må man fee beröfva -088eh sådan frihet, den är vår käraste egendom, och vi vete att värdera den; men bvad skulla välfölj en blifva, om man beröfvade css den? Våra wilkor I livet äro ej lygapde; det är, icke maviarlet vinst som-lifvar oss, utan-epdast åtanken på vårt stånts segnelighet och oumbärlighet i staten, ide2n af vårt