Aftonbladet – 15 juni 1842, sida 2

MAJFESTEN I KÖPENHAMN. (Slut från Lördagsbl.) Köpenhamnska Maj-sällskapet var icke heller å talrikt, som förr varit vanligt. Der propowerades konungens skål af presidenten, öfverläaren Olssen, som slutade sitt tal med följande rackra tanka: Man menar alt det var de ädla marmordrorna i Greklands berg, som väckte den greiska konstandan till frambringandet af herrliga konstverk, och att icke blott egna planer och ystnader, utan åsynen af en kraftig och vapen;fvad ungdom, att allas stridslystnad, dref mårsen bjelte till bandling och seger. Låtom deröre folket arbeta på, att göra sig sjelf till ett idelt ämne — vi äro sannerligen mer än ett imne — och de lifvade stenar sko:a under den ordnande handen af sig sjelfve uppföra en herrig tempelbyggnad. Låt folket gå fram i uppysning, kraft, mod och glad arbetslust, och vi skola bilda en phalang med bättre vapen, än lott lekamlighetens. Då skall konung Christian öra Oss till stora inländska segrar öfver våra orister och behof, och på dansk grund eröfra sig ett rikare och starkare konungadöme. Sedan skålen druckits för kronprinsen och för stinderinstitutionen, samt dess bortgångne stifare, hvarvid samma känsla uttryckte sig som i läsföreningen, angående inrättningers nytta, såsom första steget, men tillika dess otillfredsställande beskzffenbet om den ej snart förbättras och utvidgasn, talade grosshandlanden Owen: För salla goda krafters utveckling hos folket! ehvarvid talaren anspeglade på nödvändigheten af fasthet och jemnhet i principen, raskhet i utförandet och bortrödjandet af föråldrade inskränkningar för de materiella krafternas utveckling. Han hoppades att ett önskadt mål skulle uppnås om folket bistod regeringen, men tillika, så mycket möjligt, hyste tillit till sina egna krafter, hvarigenom det bäst kunde uppnå den sjelfständighet som är borgarens största prydnad. Skålar egnades dereiter för tryckfriheten, för professor Schouw, som i sex år varit president i danska ständerförsamlingen, för de fosterlandskäre talare bland ständerna och de sanningsälskande författare; och sedan etatsrådet Twulein föreslagit en skål för gamla Danmarks söner, hvarvid han genomgick en del beslut, som ständerna fattat men regeringen icke ännu utfört, samt uttryckte den önskan, satt Danmarks söner aldrig skulle låta modet svigta, och att det uppväxande slägtet med kraft, besinning och ifver skulle verka för landets politiska pånyttföde!sen, proponerade Orla Lehman, Danmarks Skålp. Hans tal, såsom mycket upplysande en vigtig fråga i Danmarks förhållanden, vilje vi här mera utförligt meddela. Talaren yttrade: M. H. Den välvilja hvarmed jag här blifvit emottagen, ingifver mig hoppet, att ni villigt skola göra mig en stor tjenst. Jag befinner mig nemligen .i förlägenbet ; ty jag skallföreslå Danmarks skål; men jag vet icke rätt hvad Danmark är. Förstån mig rätt: jag vet ganska väljatti Danmark är ett fattigt, litet land, — men rikt på smör — som äges af en enväldig Konung, och regeras mer elier mindre väl, med itlbjelp af en stor märgd embetsmän och rescripter: Jag vet äfven att Danmark ör en perla, som simmar på vågennr, vårt dyrbara fädsernesland, hvars frihet och välfärd vi älske högre än vår egen, och för hvilkens frälsning och bästa vi vilje offra allt. Ait letta vet jag, så godt som någon; men hvad äg icke vet, det är: hvad egentligen menas med ietta Danmark; hvad detta ord skall betyda och neteckna: Jal ni le åt min okunnighet; men försöken blott att besvara min fråga, och ni skola inna det mindre orimligt, om jag icke vet huru ångt Danmark går? Naturligtvis till Kongsån; y der börjar Hertigdömet Sieswigs — nej till lensburgerfjorden, ty så långt herskar det danka språket; nej, till Slien, den gamla gränskilnaden emeliau skandinavisk och germanisk jationalitet; eller till Eiderer, som ifrån Cifoli Magni tid och ända tills i dog varit ferminus mperii Romani, — rej, så långt de danske koungars spira når, till. Eibens bräddar. Der sc i det, M. H.; så står det till med oss, att man Danmark ej vet hvad Danwark är. Der synes