Aftonbladet – 15 juni 1842, sida 1

EE mis? icke sagt honom hvem jag är? Du känner att jag bar giltiga skälatt iakttaga det strängaste incognito vid denna resa. Det är af denna orsak, som jag icke velat tillstädja hvarken hertigen af L., eller markis C., eller någon af mina kavaljerer att följa mig. — Ver säker derpå! ban vet intet det riogaste mer än andra, och det är alldeles icke hans fel, ty han her icke sparat frågor. Jag her helt enkelt svarat honom, såsom alla andra, att ni kal!er eder madame Pryrce och att ni reser för ert nöje. Men detta tillfredsställde honom icke, och nyfikenheten har drifvithonom så långt, att han till och med låtit en börs full af guldmynt klinga, i hopp att denoa musik skulle beveka mig. Då han såg att dylika anbud såraie miz, och att min tystlåtenhet Var orubblig, stog han sig på gissningsförsök. Utan tvitvet, — bar han då sagt, — är det en dam af börd, som olyekorna, och den storm som nu oroar Franksike, tvingar att dölja sig och fl; men jag skall föja henze till verldens ända! — Du inser väl att denna vildhjerra skall suta med att förråda mig? Man stannade för att ombyta hästar, efter ett ö Onblicks tystnad, återtog Susanna samtalet: — Se der, sade bon, den stackars riddaren som ströfvar omkring vagnen, och som låter regnet genomblöta sig med en höcst rörande likgiltighet! — Det fortfar då att regna ännu? frågade mademe de Pryc. Derpå aftog hon sin bandske och med en snöavit, förtjusande hand, glittrande af diamanter, ordnade hon sina blomda hårlockar och fingrade spetsarne på bahytten; derefier, trots regnet, böjle hon sitt hufvud utom vagnen — det är en ;sammal regel att nilet och ihärdigheten slutliges önas med erkänsla — trägen vinner, heter det. — Hvar äro vi? frågade den vackra resenären nAstilionen.