Aftonbladet – 10 juni 1842, sida 2

dopvittnen och åtskilliga andra bjudna, gynnar och bekanta tillstådes. Till gudfader vä!jer ma vanligtvis höga beskyddare; många förnäma bju da till och med kejsaren och kejsarinnan til faddrar. Om dessa på en resa tillfälligtvis be finna sig uti en stad, inom hvars murar ett bar; födes under deras närvaro, så hafva barnets föräl drar rättighet att bjuda kejsaren att stå fadde; hvilket han sällan afslår; på detta sätt har ha utan tvifvel flera gudsöner och guddöttrar i sit rike, än någon af hans undersåtare. Presten börjar dopet i Fadrens, Sonens oc den Heliga Andas namn samt med en för de heliga bandlingen passande bön. Då barnet, innan det är döpt, anses för hed niskt och såsom sådant för den ondes undersåte så vänder sig presten först till barnet med e bön, att det skall afsäga sig den ondas rike vnAtrekagjsse a diawola! säger han till det; afsä dig djefvulen! Då barnet naturligtvis hvarke: förstår, eller kan besvära detta, så svara dop föräldrarna i dess ställe och söga: Jag gör det! Derpå — och detta ser högst eget ut — spotta presten bakom sig, och sammaledes alla de när varande, hvilket skall betyda, att de spoita ef ter den bortvikande djefvulen. Dermed sluta första akten af dopet. Såsom mellanakt läser presten åter en bön och om han medfört sångare, så sjunga dess: derunder. Imedlertid befisner barnet sig nåzr; ögonblick i ett neutralt tillstånd, då det är svår att säga, hvilket rike dess själ tillhör. De ond: andarne hafva redan lemnat den, men de god: hafva ännu icke tagit den i besittning. Efter bönen följer nu det egentliga dopet