DEN GREKISK-RYSKA KYRKANS CEREMONIER OCH FESTER. (Från Tyskan.) Man måste vara i lika stor nöd, som en stackars rysk seminarist, hvilken gerna vill blifva pope, eller rent af finna nöje i onyttiga ceremonier, såsom mången grekisk-rysk kristen, hvilxen aldrig ledsnar vid att gå i kyrkan, för att önska lära känna alla de till ryska gudstjensten hörande handlingar, hvilka presternes och folkets fantasi uppfunnit för årets 3635 helgon och till försköning af alla de talrika, intressanta ögonblicken i ett sjuttioårigt menniskolif, från födelsen till döden. Men vi förutsätte hös våra läsare så pass mycken vettgirighet, att de med intresse skola inhemta åtminstone det hufvudsakligaste 1 fråga om de ryska kyrkceremonierna, i hvilka det förnuftiga och det fantastiska, det betydelsefulla och det tomt bisarra äro på ett så originellt sitt blandade. Vi utvälja således blott litet af hvad! vi närmare känna, och begynna, — för att obörja med sjelfva början, — med födseln, eller snarare med det omedelbart derpå följande Dopel. Enligt den grekiska ritualen följer denna religiösa handling så hastigt på födseln, att modren icke kan vara närvarande dervid, och då man antager, att fadern är hos sin hustru för att trösta och vårda benne, så har det till och med blifvit eo plägsed, som aldrig öfverträdes, att föräldrarne icke bivista silt barns dop. I deras ställe är en väninna dopmoder och en vän dopfader. Utom dem äro äfven faddrarne, flera