Aftonbladet – 9 juni 1842, sida 2

— En stör glädje herrskar i naturen öfver det yrtfarande vackra vådret och megoniskornas sinea upplifvas till ett nöje, som denna tid, mera o någon annan, har med sig. Ingentisg är rosare än att se sig om nu, både inne och ute. Jet är en lust att betrakta den liflighet, som åder i hamnar, på torg och allmänna promenaer. Djurgården är oförliknelig, och äfven Car! II:s torg erbjuder som vanligt sina skuggika aller i år, än mer lofvande än förr, då jen snabbt uppvexande theatern i deras grannkap ådrager sig allas blickar. Blott en sorg änner Stockholmsvandraren vid åsynen af så nycket annat skönt: det är, att en af stadens nest intagande promenader, Humlegården, skali ;efinna sig så godt som i förgätenhet. Detta är ynd, tycka vi. Dess afligsenhet är imedlertid cke större, än att hvarje älskare af naturen lätt (vervinner detta lilla hinder. Skulle blott nåson entreprenant tillställare af folknöjen och förståsigpåare i vederqvickelsevä; taga den ticka Tumlegården om händer, så lider det inges tvifsel, att allmänheten äfven skulle finna sig väl att talrikt besöka en plats, som fordom ut;jort theatern för så mycken glädje, och som iu förtjenade att blifva det för nytt nöje. XT Han har aldrig begått kor, stöld eller andra uppenbarlga grofva brott, utan har hans brotts lighet egentligen bestått i förakt och olydnad mot själasörjare. — — — Ban öfverlemnas åt Konungens nåd och Guds barmhertighet Det är en prost i Skåne, Elmgren-Collin, pastor i Glimåkra och Örkened, som i ofvarskrifue termer rekommenderat ett får af sin församling hos Konungen och Vår Herre, sedan han örut dragit försorg att detta får bliivit dömd: ull uppenbar kyrkoplikt. Af grannar och församlingsboer betecknas samma får, en bonde, vid namn Nils Pehrsson i Svanshult, såsom stillan, noförvillig,, hj-Ip;amn, fridsam, ådagaläggande vvördnad för rebgionen och aktning för lagarne, ,val känd och alimänt sktad,. Detta alit kan vara vackert nog och tjenligt för sammaualefnadea med andra syndiga menniskor, men en kyrkans tjenare låter icke afspisa sig med sådane småsaker. Det har icke heller prosten E!mzrenCoilin gjort. Ea vacker dag i Nov. 48359 stickade han sin svåger och adjunkt, Olin, till länsmannen ) orten, kommissarsen Berthelins, med följande skriftliga angifvelse: Då flere varningar, hvilka under 4 !, års tid tilldelats åboen Nils Pehrsson i Svanshult af Orke neds socken, icke förmått att bringa konom till besinning af sin, vid flere tillfällen visade, hårdhet och pligtförgätenhet. så ser jag mig föranlåten tillgripa de medel verldslig lag gifver vid banden. Jag får derföre, till en början anhålla, det kommissarien Bertbelius täcktes låta kalla och stämma Nils Pehrsson till det lagtima ting med Ostra Göinge närad, som börjas i Broby den 145 Jan. 4840, för det han, efter 2 gånger, enligt kyrko-ordniogen skedd verning att icke infinna sig vid den Heliga Nattvarden, förrän han varit bos sin själssörjare och låt förhöra och undervisa sig, likväl den 17 Mars detta år, samma dag sista varningen var gifven, framträngt sig med de öfrige gästerna till nattvardsbordet; och får jag yrka ansvar, enligt 3 kap. 5 S Missgerningsbalken, och Kongl. Förordningen den 23 Mars 1807, hvilket för slik förseelse stadgar 50 dalers böter och uppenbar kyrkoplikt. På grund af denna sngifvelse inkallade Berthelius Nils Pehrsson till Häradsrätten, der målet företogs den 7 Februari 1840. Apgifvaren, Hr Olin, inställde sig och ingaf skriftligen följande märkliga anförande: Då åboen Nils Pehrssons i Svanshult uppförande vid flera tilifällen tycktes tillkännagifva, att han var i saknad af den kunskspi chr:sterdomens läror, som är nödvändig för hvarje menniska, som vill sin väg ostraffeligen gå, kallades han under sommaren 4838 af Hr prosten M. Elmgren Collin tera gånger fån Örken-ds predikstol at infinna sig till förhör i Glimåkra. Då Nils Pehrsson icke åtlydde dessa tillsägelser, måste han slutligen genom sexman ka!las till varningars emottagande i Örkeneds kyrkoråd, der han infann sig den 9 December 4838. Nils Pehrsson ålades då, enligt hvsd bifogade utdrag intygar, att varta med den Heliga Nattvardens begående till dess han varit hos sin sjä!asörjare och Iåit förhöra sig. Afven denna tillsägelse föraktade Nils Pehrsson och inställde sig icke. Då nattvardsgångarne för år 4839 skulle taga sin början, ålades jag af Hr prosten Cobin, att, så vida Nils Pehrsson lät anteckna sig till den Heliga Nattvardens begående, ånyo tillsäga honom att dermed vänta, tills ban af prosten Collin blifvit förhörd och undervisad. Den 47 Mars sistoämnde år, då jag kom till Örkened för att bestrida de presterliga görömålen vis nattvardsgång och högmässogudstjenst, anmalte substituten Graf, att Nils Pehrsson låtit anteckna sig till nattvardens begående denna deg. Jag inzallade då Nits Pehrsson i prestkammaren före skriftermålet och tillsade honom i vittnens närvaro, att ban icke denna dag fick begå den Heliga Nattvar:den utan färet hörsamma de tillgävelser han af nra