Aftonbladet – 8 juni 1842, sida 2

net på remmen i flickans klädning, och ryckte med oemotståndlig kraft opp henne mot drillbjulet, som gående nära taket ofelbart skulle krossat henn?. Gossen, med en sinnesnärvaro. som nästan endast den, hvilken blifvit fostrad bland faror och i strider mot otämj!ga elementer kan ega, fattade sitt beslut utan ett ögonblicks betänkande; inom en gekund föll Adeltide och han på en gång till golfvet; go:sen hade med sin skarpa sjömansknif i ett snitt afsku rit den styfva remmen och valsarne stadnade; men i och med detsamma bade han blifvit kastad mot valsställningen med en kraft, som farten i den afskurna remmen ännu egde. Gossen var likväl först uppe och ville bjelpa Adel-ide som oskadad men döfvad af förskräctelsen blott långsamt uppreste sig, han ville röca henne handen, men den lydde honom icke, armen var afbruten. Flickan märkte olyckan, hon frågade och frigade, Men gossen blott smålog och skakade på hufvudet; det gjorde bra ondt, men han ville ej låtsa om något. Inedlertid gick sällskapet åter bem, en beskedlig nejer tog sin pagne och gjorde en sorts bandage åt den skadade armen och ändtligen voro de framme. Den gode He:r Wester och Troberg suttoännu inbegripna i ett långt samtal i den luftig: virandar, då barnen kommo, tåget gick larg sammare än vanligt och snart kom Adelsile ti! sin far och berättade olyckan. Se så för f-n,, sade Troberg, wir nu min pPojkbyting lemlästad, hur gick det til? hur är det? Den redlige köpmnannens e!jast så lugna ansigte bar nu stämpeln af en häftig oro. Ar men besigtigades, den var verkligt afbruten. Jasin, sade Troberg något lugnad, det går vä! ändå an bara inte nigot innanmäte kommer u! så — men till Kalkutta och så vigare kommer Ju inte den här gången och dessutom så vet väl f.n om vi anlöpa Port Louis på återresan. Men det der går väl an att spjelka vet jag, cch