Aftonbladet – 7 juni 1842, sida 1

BV VIE ARE. SISEER SITER KM: IBIBEERNTE FULA RF ARUTU EF BREKTSS SME d. 2 deanes, hvilken Vi här in extenso meddela: Emot den ofta omtalta bestämmelsen i kriminaHagförslåget, angående smädelse mot främmande regenter, inneböll Aftooblsdet för några postdazar sedan en del anmärkoingar, hvilka vi funno mindre rödigt ått meddela, då vi sjelfva redan förut yttrat oss om saken, samt de af oss och bemälde blad mot samma bestämmelser åberopade grunder i det väsenötliga s:mmanstämmsa. Deremot tog Den Constitutioneile, tom nar funnit det i sin ordning, att folk må sättas på vatten och bröd för att hafva aftryckt ett Smidigt yttrande mot en eller annah tysk duodeseller sedesfurste, om man ej går till turken eller pifven, till orda mot A. B.; och då dewua sednare ej svarade derpå, förmodligen emerån det öfversett D. C:s artikel eller väntat på dess utiofvade ytterligare anmärkningar, har Sv. Minerva deraf anledning, att i en hofverande ton uppfå fordra A. B. att göra svenska allmänheten bekant med den vpära och tacknämlighet A. B. på andra sidan fjetien skördat för sina varningar. Det är icke för att blanda oss istriden emellan Minerva och Aftonbladet vi nu fattat pennan — ty Aftonbladet skall nog i detta afseende sopa rent för sin dörr, på sätt det så mången gång ärligen bor gjo:t, — utan göra vi det bufvudsakligen, för att väcka uppmärksambeten på det förunderliga, men destvvärre föga trösterika fenomenet, att detta årets Storthing har goda utsigter till att få höra lofsången ifrån samma mun, hvarifån 18356 oaflåtligen utströmmade etter och gilt. Tempora Mutantur. Vi böra likväl anmärka, att Tillskueren(en i Lillehavarmer utgilfven tidning) som redigeras af en utaf våra mest kände och dugligaste publicister, aftryckt Aftonbladets varning och visat dem både åra och tåcksambetr, så att Minerva så till vida icke beböfver hofverav. wgår lät pden Constitutionelle,, trumpeten skrälJa och ryckte ut med alla de gamle i Lagkommitieens och Storthingets afdelningar uttjehade irossknektar till försvar för bestimime!sen af straff, utan hänseende till klagan och bevis, för att i tryckt skrift hafva yttrat smådelse mot en fremmande stats regent, hvilken befinner sig i vänskapligt förhållande till de förenade rikena. Derom hbafvar vi, förut yttrat ossroch tänke ej nu att tröska halmen. Det rörande talet, som lagkommitten har hållit om onödigheten att smäda, och att med smädelsen endast förstås yttrandets form, har mycken likhet med de upphyggliga talesätten i författningen af den 27 Sept. 1799 (under Danska tiden). Det är ock älskvärdt att utdela örfilarne med sådan grace, att de se ut som kärligt smek, och att de enfaldige förledas till att svärja på, att ingen kränkning tillfogas yttranderätten. Huru kan det väl falla någon in, att här smäda en fremmande regent på annat sätt, än i det man aftrycker en annans smidelse eller att ett faktum berättas, som just förer smädeisen med sig. Men huru behagligt vore det icke, då nu aftryckningen är så lättsinnig och onödig, om man, för att betrygga sig emot ovettet och statens fara, fick föranstalta om censorer för att genomse hvad som rörer den utländska politiken, fick inrätta monopoliserade politiska tidningar, fick införa indragningsmakt, eller någon dylik anstalt? Mycket mindre är det dock icke vunnet vid, att en tidningsskrifvare, som ej behagar, kan förföljas med åtal och dom för allt hvad som kan kallas smådelse mot regenter, och utan att någon annan garanti finnes, än domarens omdöme, huruvida ett yttrande är smädligt eller icke. Den Cohstitutionelle innehålter säkert sjelf några gånger om, året sådant, som kan åtalas efter den föreslagna lagparagrafen. Å Efter den vackra principen, att man ostraffadt kan smäda de regenter, som icke äro i vänskapliga förhållanden till de begge rikena, måste det väl äfven antagas, att tidningsskrifvarne hafva lagens analogi för sig, då de bruka alla slags gemenheter emot deras fiender: hvarföre lagen icke med fördel kan påkallas. En i sanning förträfflig moral! Alska dina vänner! båta, förfölj, förhåna dina fiender! Men saken är afgjord. Det bör hoppas, att den moraliskå styrkan skall, vara i stind till att afcålla de missbruk, bvsartill laghestammelsen kunde leda. Den skall sålunda wmåbända icke hafva mycken praktisk vigt; men det är ett af de sorgligaste fenomenerna vid detta Storthing, alt en så betydlig pluralitet har kunnat gå im på en till princip och väsen så vådlig lagföreskrift, som denna, och att man gjort det af så usla motiver, som de anförda. Låitom Svenska Minerva och den Constitutionelle le och skryta deröfver. Vi kunna ej deltaga i deras lofsånger.o Sedan vi nu meddelat den norska tidningens artikel, böre vi bedja Svenska Minerva afligga den gamla vanan att citera falskt, samt förvrida de ord af oss, som hon hkväl gör tull bufvudsak för sina anmärknivgar. Minerva bar i sitt Lördagsblad sagt, att Aftonbladet menar att det står illa till med dens norska representationen.n Detta ir osanning. Vi talade ej om norska representationen, utan ilrågasatte blott karakteren bos den majoritet, som nu kusnat gå in på sådana beslut. Det är detta, som äfven Morgenbladet, vid samma tid, anmärkt i Norge, Nemes Danska tidningarna innebålla berättelser om de rmåltidsfester, som varit tillställda den 28