Aftonbladet – 4 juni 1842, sida 3

TIN TLIUEP BEDlaRS I TARTU VU CM Halla Roe UDSAU iver erhålles, rida vi bonom ett utgå utur sin kroppsliga form och i en andig titta inom förhänget, så få vi veta det rätta.n . (Insändt.) PROMENAD PA NORR. Den föriorade Vermländskan. (Forts. från N:o 420.) Jag råkade således, tåsom jag sist berättade, en man, sjelfva egaren till kryddboden i anorra backen, och jag vände mig till honom; för att bedja honom lemna mig nigra upplysningar om det jag önskade. Han svarade mig, och jag lemnade honom nu; men innan denna händelses elut var det bkväl af ödet bestämdt, att jag ännu en gång skulle återkomma till hazs person. Jag gick. Fördenskull var jag ånyo i det fria. Hvilken förträfflig egenskap på bus, att hafva tvennt porter? När jag såg mig om, märkte jag nu helt oförmodadt cch till mitt stora nöje der nätt trippande hunden komma ut genom en inkörsport; och, så löjtnant jag var, beslöt jag att ännu en gång följa de vackra, hehagliga stegen. Långt var jag icke kommen, förrän jag af mi: qvicka föregångsre leddes in på en tvärgata, hvars namn jag icke känner, emedan jag icke är fullkomligt hemmastadd i Stockholm. Här såg jag tvenne personer stå och samtala, under åtbörder, som antingen uttryckte vrede eller kanske snarare förundran och sorg. Den ena var en gumma: för att döma efter kläderna, på grän: sen emellan fru och madam, men med en näsa, röd — af gråt. Jag hade sett sådana förr, och skulle icke nu hafva fästat mig vid dennz2, on icke den lilla hunden med snabba skutt begifvit sig till de begge samtalandes grupp. Han hoppade upp mot dem under dansande hfligbet, och förmådde mig att närmare betrakta dem sjelfva. Personen, till hvilken den bederliga gumman vände sig med så stora gester, var ett ungt. välklädt fruntimmer. Hennes ansigte var väl för mig till hälften doldt under hatten, men hvad som syntes, var skönt ända till ovanlighet. Hennes kinder tillkännagifvo en fin blekhet, och bon hörde på den talande med en nppmärksamhet, som stundom förledde henne, att mekaniskt, men dock blott i liten skala, göra efter de rörelser, som den pathetiska gumman utförde framför henne. Således, när den å.driga utbredde sina armar och händer till höger och venster vidt och ansenligt, derunder nickande på ett ganska hemskt sätt, slog äfven den unga damen sina sinå händer, i de gula franska handskarne, litet smålt åt sidan också, eburu omärkligt nog och ullt med smak; och äfven hennes hals gjorde en liten böjning, som liknade en artig nick til! svar på gummans häftiga eresonnemanger,. Hvad mig beträffar, så skulle jag hafva tillåtit mig att stå fastvuxen på gatan, för att betrakta ett par figurer, värdiva, den ena en Hjalmar Mörners, den andra en Rafzäös pensel, om jag icke härigenom fruktat att ådraga mig deras blickar och störa dem i de vigtigaste meddelanden. På det att de derföre icke måtte tro, att jag ville dem det minsta, steg jag dem beskedligt förbi: men gjorde det så ytterst nära, som det på gatan går an. Maidamen blef bärigenom nödsakad att klifva litet åt sidan; jag, åter, fick anledning, att, iförbigående, göra den unga damen en hastig ursäkt, för att jag kommit att komma åt hennes sbawlspets. Hennes ena handske hade verkligen också genom mitt ovårdsamma annalkande, kommit att falla på gatan; jag upptog den, under en löjtnants eleganta rodnad, öfverlemnade den, bad ännu en gång snabbt om ursäkt och gick. Likväl bade detta ögonblick vwarit tillräckligt. alt visa mig hennes ansigte helt ooh hållet, och den egna grace, hvarmed hon, utan att säga något, genom blicken gaf mig tillkänna, att det gjort ingenting, var icke blott nog för att försäkra mig om tillgift, utan innehöll tillika något verkligt förtrollande. Under det attjag afligsnade mig, börde jag gumman, fortsättande sitt förra samtal och utan att på minsta sätt fråga efter mig, yttra: wAck du store Gud! ja, så går det! nu sitter den arma, stackars menniskan i ett hyble på Tavastgatan hos fru R, buset M ...n Aha, tänkte jag, de tala om en otycklig flicka. Iotressantare ämnen gifvas icke. Jag tog mig anledning att kasta mina blickar tillbaka, för att ännw en gång få ögonen på den lilla täcka hunden, com ifrån början ledt mig in i hela denna bekantskap. Jag hörde då den unga damen, till svar på hvad gumman sist talat, fålla dessä ord: Uch ni är säker på, att hon verkligen är ifrån Carlstad, och heter Johanna Sofia S, och att hon varit engagerad på Horrsgatan, hos... (jag hörde här ett namn) ... Det är förskräckligt! — förskräckligt! Jag skall med dei första ... jag besöker henne i eftermiddag, och NM Jag förnam icke det sakta uthviskade slutet. Icke heller hade jag nånsin förut varit en enthusiastisk vän af Södermalm, Hornseller Tavastgatorna, hvilket jag nu blef. Jag anslogs Jjupt af den rörelse, som så omisskänligt, sannt och innerligt lät sig förnimma i det unga frurtimrets hela uttryck. Talade hon om en slägting, eller om en vän blott? Men, i alla fall säkert om någonting förskräckligt. Jag stod förstenad; det vill säga, jag gick så cbetydligt framåt, som nånsin anständigheten tillät och försigtigheten fordrade för att icke blifva misstänk! för lyssnare. Kortligen, min vän! Jag skrifver dig till för att säga dig, all — tro mig, eller tro mig icke — men om eftermiddagen, ssmma dag, infann också jag mig i det hus på söder, hvars adress jag uppsnappat på norr. Jag skaffade mig anled ning att gå in, genom alt fråga efter en viss fahbrikör. Man svarade mis. attiar sått oslet. och