Aftonbladet – 3 juni 1842, sida 2

Jalle UUuUUv SUVACI, IMULLVRV Uta aLCi VaUvD UTRB Tal ningen: akta er; det vore bättre att j rent af upphörden med er produktion; ty en fiende nalkas, som skall gifva er mycket att skötae. Plantageägarne, döfva för menniskovännernas protester och ekonomerns8s betraktelser, förblefvo i den djupaste okunnighet om de nya förfaringssätt i betornas odling och sockrets utdragande, som alltjemnt utvecklade sig. r 4828 räknade man redan 358 hvitbetssocker-fabriker; 18335 hade antalet stigit till 349. Året derpå räknades de till 466, hvaraf 405 voro under anläggning, och år 4837 funnos 542 fabriker, deraf biott 39 icke hunnit komma igång. En riktig vurm för denna industri hade uppkommit. Kolonisterne insågo nu ändtligen faran, men det var för sent att hejda konkurrensen. Hvitbetssocker-fabrikerne bade deputersde, ministrar, hela landthushållningsintresset och till en viss grad allmänna opinionen för sig; den sednare älskar gerna det na, sor tappert banar sig väg framåt. Hvitbetssocker-fabrikerne hade nu, efter cfficiella uppgifter, bragt i marknaden 4,380 000 kilogr. år 1828 7,296,000 ären 1833—34 43 250 000 18354—35 32 974.000 41835—36 44,903 000 M 41836 —537 Dessa 44 millioner kilogr. utgöra ungefär tredjedelen af Frankrikes sockerkonrsumtion, hvilken tör närvarande uppskattas till 490 millioner kilogr. Det är lätt att inse, det konkurrensen af en så betydlig tillverkning är ganska känbar för kolonierne, och betydligen försvårar afsättningen af dess socker, ändock att priset å detta nedgått till likhet med produktionskostnaden elier till och med derunder. Man kan ock föreställa sig, bur gynnsam fabrikationen af hvitbetssocker mäste framställa sig, under den höga tariffen på det utländska sockret, medan det inhemska ingen afgift erlade. Framför alla fröjdade sig likväl socker-raffinerierna, synnerligen de som kunde exportera; ty vid export fingo de tillbaka hela den tull de erlaggt för det införda råsockret. Tarifferne och summan af de utbstalda premierne visa detta bäst. De förra se ut som följer. Införselstull å rått, ej hvitt kolonialsocker: Bourbon ..... , .. 35 50 fr. per 400 kilogr. Aniillerne och Guiana .. 45 Införselstull å hvitt, rått kolonialsocker: Bourbon .. ss. cs . 53 50 fr. per 400 kilogr. Antillerna och Guiana .. 60 Införselstuli å fullkomligt täckt (terres-) socker: Bourbon. ....s.s.s0.. 61 fr. per 400 kilogr. Antillerna och Guiana .. 70 Denna tariff var för kolonierna; den fö!jandeangår främmande länder. Införselstull å främmande, ej hvitt socker: Indien ........... 80 fr. per 4100 kilogr. och med ut!. fartyg 100. Andra länder utom Europa 85 fr. per 400 kilogr. Stapelplatser . ....... 95 2 P För hvitt terres: Indien ....e....-.. 90 fr. per 100 kilogr. och med utl. fartyg 100. Andra länder utom Europa 95 fr. per 400 kilogr. Stapelplatser . ...... 4105 Raffinad, vare sig i topp eller krossadt, är sedan 1816 alldeles till införsel förbjudet. Premierne, dem deputerade kammaren fordrade till provisoriskt skydd för inländska sockerbruken, syntes i början: obetydliga, men svängde snart upp sig. r 4820 utbetaledes blott 270,000 fr.; år 4832 måste man utbetala 48 774,000 fr. Man förmådde då tillvägabringa en modifikation, så att premiesumman de sednaste åren varierat mellan 3 och 5 millioner francs. Den stora produktionen hvitbetssocker och dess betydliga förmåner genom de enorma efgifterna på kolonialsockret, väckte ändtligen plantageägarne ur dvalan. De rådslogo med stapelstäderne vid bafvet, som mer befattade sig med kolonialän med hvitbetssockerhandeln; de framhöllo de fördelar, dem bandelssjöfarten, en källa för nationalvälståndet och en skola för örlogsflottan, kunde draga af handeln med kolonialsocker, samt retade i synnerhet statskassan och hela finansförvaltningen, som år 1840 intogo öfver 30 millioner fr. genom afgifterna på kolonialsockret. Regeringen ansåg sig slutligen nödsakad att antaga följande åtgärd, såsom ett förlikningsmedel. Hon pålade hvitbetssockret en afgift af 41 fr. per 100 kilog., att utgå från Juli 4838, och följande året höjdes denna afgift till 45 fr. Men hvitbetssockerfabrikationen hade en gång kommit i fart, och afgifsen oaktadt bereddes 1839 ännu 40 millioner hvitbetssocker; nya framsteg antyda att franska fabrikationerne ej ärmna stadna dervid. Fabrikanterna hafva förnämligast etablerat sig i de norra departementen, der jorden är god och hvarken brännmaterial eller transportmedel saknas. År 1840 förekom frågan ånyo så väl bos ministeren som båda kamrarne, och afgiften på inländskt socker förhöjdes ånyo, neml. till 27, 50 fr.; på samma gång fastställdes en medeltull på kolonialsockret af 49, 50 fr. för socker från Antillerna och 42, 35 för det från Bourbon; för det som med franska skepp infördes från Indien skall erläggas 65 fr. På detta sätt ansåg man sig hafva förlikt alla intressen; då konsumtionen anslogs till 120 mill. kilogr., så skulle 80 mil!. deraf tagas från kolonierne, 40 millioner af hvitbetan, och hvad deröfver möjligen kunde behöfvas från Indien. Efter denna beräkning och för att befordra införseln af sistnämde socker, samt derigenom rörelsen på stapelplatserne och sjöfartens intresse, så beslöts att godtgöra tullen för råsocker, som raffineradt återutfördes; denna godtgögörelse fastställdes till 71, d. v. S. man betraktade 71 kilogr. raffineradt socker, såsom produkten af 400 kilogr. råsocker. Denna anordning tillfredsställde imed!ertid hvarken plantageägarne eller hvitbetssockerfabrikanterne, Flera af de sednare tillslöto sina fabrikar, men andra fortsatte och producerade 1841 ännu 24 mill. kilogr., hvaraf staten uppbar en afgift af 92 miilioner fr. Alla klagade imedlertid lika häftigt öfver de höga afgifterna och undertryckandet af en industrigren, som kort förut blifvit skyddad och uppmuntrad. Plantageägarne på sin sida åberopade ånyo sina anspråk såsom barn af samma fosterland, och fordrade upphäfvande af kolonialsystemet, d. v. s8fribeten att köpa och sälja hvad de villo. Det är ej heller