Aftonbladet – 3 juni 1842, sida 2

morgon för 10:de gången inom nägra få veckor, OM STRIDEN I FRANKRIKE EMELLAN HVITBETSSOCKRET OCH RÖRSOCERET. Den berömde Payen, sjelf fabrikant och icke mindre värderad för sin redlighet och sitt sunda omdöme, än för sina vetenskapliga insigter, har, angående denna strid publicerat några betraktelser, sam lemna en synnerligen nätt och lättfattlig öfversigt af den verldsbekanta franska sockerfrågan, och hvilka vi derföre här nedan meddela. Man ser af dessa betraktelser, att två stora statsekonomiska synder framkallat nyssnämnde, ledsamma fråga, nemligen kolonialsystemet och orohibitivsystemet, hvilka väl äga mycket gemensarot, men dock olika ursprung, emedan kolonialsystemet härleder sig frän den gamla eröfringsmanien, som äflades att af det ena landet göra en slaf åt det andra, hvaremot prohibitivsystemet utvecklat sig ur en rednare uppkommen, om vi så få säga ekonomisk sjelfständighetsmani, som antagit att ett land icke är riktigt sjeifständigt, förr än det sjelf, allena producerar alla de artiklar dess innevånare önska äga, förr än det platt ingen handel drifver med främmande land eller åtminstone blott säljer, men aldrig köper. Man ser vidare att Frankrike kastat sig från det förra af dessa systemer till det sednare, såsom från den ena ytterligheten till den andra, nemligen från att hemta allt till att hemta intet från främmande land. Det fann under köelonialsystemet att slafarbetet var dyrköpt, det fick 1litet socker från sina kolonier, och måste alltjemt höja tullen på främmande socker d. v. s. höja sockerpriset, emedan kolonierna sade sig icke stå ut med konkurrensen. Kontinentilsystemet gaf då vöckelse och utveckling åt det ekonomiska sjelfständighetssystemet: man fann, emedan man nödvändigt ville finna det, att socker kunde produceras med samma förmån i Frankrike, som inom tropikerna, med samma förmån af hvitbetan som af sockerröret. Dertill behöfdes blott ett enda litet hokus pokus, liksom det alltid fordrades ett serskildt litet arkanum eller pulver för att göra gu!d: man behöfde nemligen blott göra sockret inemot dubbelt dyrare, än det var i verldsbandeln, och detta hokus pokus utfördes genom förhöjning af tullen på rörsockret. Sålunda löste man det stora problemet att göra socker af hvitbetor och Frankrike, för en tredjedel af sitt sockerbehof, oberoende af andra länder. Nu återstår blott problemet hur man på anständigt sätt skall komma ifrån de båda systemerna; det är ett svårlöst problem, som man kan se af Payens betraktelser, hvilka här vidtaga: Den under Kejsarerikets tid ännu rent vetenskapliga och industriella frågan om produktion af hvitbetssocker i konkurrens med rörsockret, öfvergick mot slutet af restaurationen till ett statsekonomiskt problem oeh har sedermera upphäfvit sig till ett helt och hållet politiskt och ministerielt ämne. Länge hado plantegeägarne på Martinique, Guadeloupe, Bourbon och i Guiana fruktat att franska marknaden skulle fyllas af socker från Indien, Cuba, Brasilien c., och hade derföre oaflåteligen arbetat på att år efter år få införseltullen på främmande socker till det yttersta förhöjd; under det skydd de derigenom erhöllo, försågo de efter råd och lägenhet Frankrike med dess lilla sockerbehof. För att fatta sockerkoloniernas förhållande till moderlandet sedan 1814, mäste man erinra sig, att enligt kolo niellegen, kolonnierna äro förpligtade ett hämta alla sina behof från Frankrike, men att detta blott är förbundet att hämta sitt socker, neml. råsocker, från kolonierna. År 1843, under kontinentalspärrningen, konsumera de Frankrikes 45 mill. invånare blott 7 mill. kilogr. (1 kilogr. — 2!, Sv. B) socker, hveraf de, ännu i sin barndom befintlige hvitbetssockerfabrikerne lemnade en del. Då restaurationen åter öppnat hafvet och freden stadgade sig, började man utan hejd utveckla kolonisisystemet. År 1816 konsumerade Frankrike redan 24 millioner kilogr. socker: två är sednare 36 millioner, och 48920 icke mindre än 48 millioner. Allt detta socker infördes uteslutande af kolonierne, emedan främmande socker var belsgit med 40 till 45 francs högre införselstull (per 400 kilogr.) Raffinerierna återfingo likväl heia införselstullen då de exporterade raffineradt socker. ss Ända till nyssnämnde tid betraktades likväl byfi betssockerfebrikerne blott såsom vanmäktiga yttkidger af den bonapartistiska oppositionen. Koloniör.. na, som altjemnt yrkade nya förhöjningar i tullen på