Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 2

hon är för något, spring nu iate åstad, der kan ingenting vidare göras, och folket der hjelper till allt hvad som kan räddas undan. Qvinnan svarade intet, utan nedsjönk i sin: förra ställning med den stirrande blicken fästad på de hvita rökhvirflarne, som nu b.efvo allt tydligare genom morgondimman. Herrn skall veta, sade mannen, som jag nu såg var klädd i vanlig matrosdrägt, herrn skall veta att detta här stackars kräket höll på att rakt springa in i elden, men jag fick se henne i tid och sprang efter som katten; det var allt litet ruskigt; ty byggningen höll på att ramla ner öfver mig, men det gick ändå, fast jag blef litet bränd på armen — men det grep ibop snart nog, jag har Gud ske lof godt läkekött; nåh lilla mamsell vill hon ha en drick vatten; får jag låna en sko af henne, den är bättre att dricka ur, än ur den stora hatten — förbanna mig hon har någon sko, hon bar inte tror jag någonting på sig utom kapotten, stackars honp, tillade han och ville taga af sig sin kavaj och bänga öfver henne; men jag lemnade då min kappa, det var det enda jag kunde göra. . Hm hmp, sade sjömannen, pjag, skall herrn veta, känner inte menniskan det allra minsta, för si jog är matros på skeppet Victoria från Malmö — och heter Troberg och kom hit opp för att bjelpa om det var något att göra; men det är också besynnerligt att hon icke talar. — Mamsell eller madame eller jungfru eller hvad hon är för en — hur är det med henne? — fryser hon? — Herre Gud! bon sitter här och blir rent af förderfvad tillade han och en stråle af en mild hjertlighet sken på hans grofva vär