Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 2

—— LÖ 8—wwwwnnmwnmmmwmnmmswmwewn—s————— —.S — ——— GS på det rykande kumlet der borta, som fordom beboddes af lyckliga menniskor. Det dagades allt mera, bimlen stod regnig och sorgsen och mottog de långsamt stigande rökstoderna i sitt sköte. Då fick jag i dunklet se någonting mörkt sväfva framför mig, och snart stod en karl bredvid mig, bärande en afdånad qvinna på sina armar. Det var bra att här fanns folk, sade han och nedlade sin börda på timmerhögen, det var bra, hon är f—n ta mig afdånad eller död. — Se så, nu vatten hit, fortsatte han sin monolog, herrn kan, tillade ban, se efter henne medan jag hemtar vattenp. Mannen sprang sin vig nedåt vattnet, men hindrades mycket af staketter och buskrader i de minga trädgårdstäpporna, som den tiden lågo på detta ställe. Jag hade god tid att betrakta qvinnan, hon var ung, kanske omkring ett par och tjugu år och af ett sköat utseende, fastän nu biek som en marmorbild och med brända kläder och svedt hår. Hennes räddare återkom snart med vatten i sin hatt och hörjade att stänka på henne — hon gjorde en ryckning. Se såp, sade han och smålog, hon qvicknar vid. Han spådde sannt, ty inom några minuter s!og hon upp ögonen, men de irrade vildt omkring, och då blicken träffade rökmo!nena vid brandstället, reste den arma på sig och hennes ögon brunno som på ett djur, hvars unge man röfvat. Hela hennes utseende förrådde, att hon ansträngde syr och hörsel för att forska ut något som hon ville veta, men det var en förtviflans forskning, icke den lugna, säkra, utan den passionerade. Nu ville hon springa upp, men mannen qvarböfl henne och sade: Nåh, kära mamsell eller hvad