Aftonbladet – 31 maj 1842, sida 3

Article Image
Ihäfde sig Frankrike till strid mot Ryssen och öfverltalte äfven andra att kriga. Ehuru de nog vore j många konungar öch höga män i förening, bade de I dock icke tid att besinna, att det varit bättre att J enhälligt strida mot Turken, med de råd och den styrka, hvarmed de stridde emot Ryssen, sålunda, latt de ända till Moskva stad trängde in uti riket, I anledning af dessa nämnda punkter, önskar och beder jag i undersåtlig ödmjukhet, att genom kejsarens nådiga och höga rådslag, alla christna konungar och makter måtte bringas och förlikas till en evig fred och enighet, så att slika strider ej mer måtte uppkomma i vårt Europa bland christna, om icke emot hedningar och Turkar. —t — I Frankrike har man uppfunnit sättet at af Majshalm tillverka papper, och detta sätt lärer redan vara i stor skala begagnadt af en psppersfabrikant Hr Bouchet, som erhållit 45 års patent på uppfinningen. Han tillverkar icke allenast skrif och postpapper, utan äfven glatta och fasonerade sorter. Aftillverkas spetsar af samma ämne, hvilka kunna säljas för så godt köp, ett oaktadt deras föga varaktighet, bruket deraf lärer vara fördelaktigt. — EN TYSK HOFOCH STATSTIDNINGSREDAKTÖR. En sådan mans litterära sysselsättningar äro af en helt egen natur. Han måste icke alienast skrifva programmer till alla hofteaterns representationer, hofmaskerader och bulletinerna från hofköken och låta trycka dem till en uppbygglig lektyr för hela det romerska riket; honom åligger äfven att af molnens gång utleta lyckliga anspicier och att meddela de officiella bimlafenomenen i den ,officiella afdelningen af sin tidning. Han är den enda i hela romerska riket, som under alla omständigheter gör bimmelen rättvisa. — Regnar det, t. ex. under en kejsares triumftåg, då skrifver hofredaktören: Himlen sjelf grät glädjetå-: rar på den lyckliga jorden; skiner solen, då ler himlen, blå och gyllens, och vet af lutter fröjd icke hur den skall vända sig. Blixtrar det och dundrar, då betyder det en glädjesalfva af det himmelska artilleriet; snögar det, då strör himlen liljehvita blommor på triumfatorn,; korteligen, den arma himlen måste på hofskribentens befallning, vid hvarje stort maskradupptågz, som en hyrlakej göra sin ödmjuka bonnör. — Den förträfligaste himmel för en hofpoet är dock den, som först synes starkt mulen, — ja, några regndroppar måste till och med falla — och derpå plötsligt i ett visst ögonblick uppklarnar och låter solen lysa fram. 8å länge det heliga romerska riket egt bestånd, hafva icke lefverantörerna af hofpoesien låtit en sådan machinhimmel gå dem ur händerna, såsom motiv för sina skönt styliserade fraser. Ja, det ser ibland ut, som om ren gode guden lemnar ett visst afseende åt dessa jordiska maskrader och tillåter nim len vid dylika tillfällen dekorera sig med moln, ur hvilka, på en gifven trumpetsignal, det stora himlaljuset måste framträda. Ingen dam bör vid dylika tillfällen visa sig ute utan paraplyet i ena handen och parasolletten i den andra. Utom dessa officiella meteorologiska observationer bör en hofpoet eller hofoch statstidningsredaktör noga hafva reda på alla glädjetårar, som folket gjuter, och uti alla torra ögon måste för honom återspeglas landets lycka och välstånd. — Af denna, ur en tysk tidning kemtade karakteristik, ser man, att de tyska hofpoeterna hafva ungefär samma funktioner som de våra. — En Tysk tidning, Hamburger Beobachter, berättar, att i Närnberg tilldragit sig följande ohyggliga mord, begånget af en pietistisk bönsyster på en annan: En ryttmästare, bror till en prest i Närnberg, gifte sig med en rik enka. På ett listigt sätt begagnande denna omständighet, inbillade en ifrig besökerska af konventikeln en annan välmående, redan 60-årig, men ändå kärlekssjuk bönsyster, att hon äfven lätt nog skulle kunna få sig en ryttmästare, om hon lemnade affiren i den förres händer, och aflockade henne under hvarjebanda förevänningar flera summor, som skulle tjena den diktade ryttmästaren till respenningar och för att vinna protektioner. På det bedrägeriet icke till slut skulle upptäckas, lockade man den gamla förälskade qvinnan sist!. nyårsafton eller kort förut på en kammare och mördade henne. Den mördades kropp bortpraktiserades sedan styckevis från huset af bönsystern, hvilken nu skyller mordet på sin nyligen aflidne man. Man fann armar och ben i floden, som genomflyter staden, men hufvudet återfann man under rådhusets afträde. Bönsystern har erkänt att hon stympat och bortsläpat kroppen, men fortfar att skylla mordet på sin aflidoe man. För den med själavården i häktet uppdragne andelige, har hon visat sig väl rustad med bibelspråk. — Från Paris skrifves, att den beklagliga olyckshändelse, som timade på jernvägen till Versailles, ännu fortfar att utgöra ett allmänt samtalsimne och man berättar ständigt nya upprörande omständigheter från denna katastrof. Sålunda hade man i massan af äe förbrända liken äfven funnit emningarne efter tvenne nyförmälda personer, dem nan endast på de blanka vigselringarne kunnat igenkänna.

31 maj 1842, sida 3

Thumbnail