ej kunna lemnas oanmärkta. Diet har 1 sin Iingress följande ord, hvilka, då de sammanbindas med slutet, tydligen emot Hr Ignell och alla, som våga uttala hvad de på samvete anse för sanning, innebära det hot, att de icke kunna användas i samhällets tjenst. (Läsaren finner också såsom en liten kuriositet aparto, att Biet sammanfört saker, som med hvarandra hafva föga att skaffa, men hvilka det tillhör Biets politik att få satta på ett bräde): Således kan ingen neka sin beundran åt förf. af Det går an och försvararen af den sambhällstheori, bvarpå denna åsigt af äktenskapet hvilar, den må vara huru förvillad gom helst. Likaså låg i prestmannen Tybecks sträfvande på botten något aktningsvärdt, eburu sträfvandet var ett skeppsbrutet sinnes. På samma sätt förtjenar Strauss i Tyskland och den förf., som sistl. år å vetenskapens vägnar uppträdde till försvar för den Straussiska bearbetningen i Sverige, sin gärd af högaktning, hvad helst man än må tänka om sjelfva beskaffenheten af deros verksamhet. Visserligen måste samhället å sin sida försaka anspråken på den offentliga verksamhet, hvarmed sådana, icke sällan rikt utrustade mnaturer kunde, under andra förhållanden, hembära detsamma gagn, då denna verksambet, till följe af de oöfvervinnliga hinder åsigterna lägga i vägen, icke kan förenas med den allmänna, som samhället erkänt såsom sin; men modet att för ideen uppoffra materiella fördelar, att skatta det oändliga så högt, att de sednare efterskänkas, då de icke längre utan efterskänkande af det förra kunna njutas, må ingen vägra sin beundran. Kan det icke nekas, att hvad de verka, kan positivt åstadkomma skada och förvillelse, så måste det äfven medgifvas, att de negativt kunna åstadkomma gagn. Utan sådana mensklighetens irrstjernor af större eller mindre storlek skulle måhända andeverksamheten stelna i en död form och slendrianen förtynga och försoffra dess krafter. Strid är lif, och sanningen, den gudomliga, om den än för någon tid kan bortskymmas, kan icke öfvervinnas. Endast då måste denna aktning minskas, när dessa män inkonseqvent vilja förena det oförenbara, när de fordra att samhället skall vara förpligtadt att använda deras verksamhet, fastän de hvarken kunna eller vilja conformera sinä åsigter med samhällets, när de fordra att detta skall upplösa sig sjelft för deras skull, att det allmänna skall vika för deras individuella anspråk, när de vilja upphöja den enskildes rätt öfver det allmännas, eller när de uppträda för att, till hämnd, förstöra de samhällsinstitutioner, som icke kunnat med deras åsigter längre begagna deras verksamhet. såsom offentlige män. Då framträder egoismen alltför stark för att kunna längre högaktas. Det är ett sjelfafgudande, som snarare förtjenar ömkanr än beundran.p Emot hela denna episod vore ingenting att invända, om det först och främst vore en afgjord sak, att samhället utgör en stenbild, utan skyldighet eller möjlighet af vidare utveckling till så danf, som vetenskap, konst, sanning och natur visa vara rättare och bättre än något förut befintligt, eller ett kadaver, hvaruti allt progressivt lif upphört; samt om, för det andra, det vore bevisadt, att hvar och en menniska är en egoist, en sjelfförgudare, som understår sig att yttra sina tankar i bögre ämnen, med anspråk på, att, derest -hans påståendens riktighet icke gendrifvas,. de då i stället måtte användas till just detta samhälles förkofran. Hvad den första punkten vidkommer, så ådagalägger ail historia, att samhället aldrig varit ett sådant kadaver, som Biet nödvändigt här förutsatt, för att dess framställning skall ega giltighet; och vi tro icke heller, att Samhället, upplifvadt af Guds ande, någonsin så blir. Men då följer också sjelfva motsatsen af hvad Biet: tänker och vill. De författare, som uppträda med nya åsigter, böra zoundgångligen wvederläggas, om de bafva orätt; ty i den håndelsen böra de utom all tvifvel hindras ifrån att verka, vare sig enskildt eller offentligt. Men sker icke ett sådant vederläggande, och — hvad än mera betyder — kan det icke ske, då måste så beskaffade författare ovedersägligt hänföras till de regenerativa krafterna i samhället, hvilka genom sanning och värme äro kallade att upplyfta eller framföra detsamma vidare i tiden. Hvad: betyder då denna Biets fras, då det finner af dylika författare obilligt begärdt, när de fordra, att samhället skall upplösa sig sjelf för deras (författarnes) skull: att det allmänna skall vika för deras individuella anspråk, och i synnerhet denna förträffliga sentens: att samhället å sin sida måste försaka anspråken på den offentliga verksamhet, hvarmed sådana, icke sällan rikt utrustade naturer kunde under andra förhållanden hembära detsamma gagn, då dennå verksamhet, till följe af de oöfvervinnliga hinder åsigterna lägga i vägen, icke kan förenas med den allmänna, som samhället erkänt såsom sin. Finnes uti allt detta något slags mening, så är det den, att samhället icke bör förbättra sina brister genom att med sig och sin verksamhet införlifva perso ner, hvilka till ett sådant arbete vore duglige; utan, att det tvertom bör tvinga dessa personer att blifva sambhällsformernas fiender och uppträda såsom förstörare, då de kunde vara tvertom. Det tjenar då — för att vidröra den andra punkten — visserligen icke till stort, att kalla dvlika personer egoister, eller tala om deras hämnd, en rtubrik, som temligen orimligt tillägges vidhållandet af sanningar, som ingen vederlagt eller förmår vederlägga. När samhället, elter, rättare soagdt, de, som under tiden hafva samhällets yttre makt och personers användande till statens tjenst i sina händer, följa den principen, alt endast för dessa tjenster begagna jamän, sykofanter, förrädare af egen förut hyllad öfvertygelse och oförmågor af alla slag, då tro