fråga vi — dessa män, och t. ex. Luther bland dem främst (efter öm horom ständigt talas), vid sitt första uppträdande icke visade sig med i sigter, som voro oförenbara med dem, hvilka kyrkan och staten då allmänt erkände för sina? Och, för att tala om sjelfva Gustaf Wasa, månne han väl stod i kontakt, öfverensstämmelse och godt förstånd med sin tids allmänt antågnuå religiösa tänkesätt, de katholska, hvilka han utförde ur riket? eller med de sociala, danska, som han genom sitt uppträdande till Sveriges räddning störtade? Gustaf Wasa blef äadock använd till rikets tjenst. Alla tidehvarf finnas uppfyllda af alldeles dylika exempel, om ock Mindre lysande och på lägre horizonter. Emedan allt detta omöjligen kan: nekas hvarken af Biet eller nåzon annan, så är det klart, att Biet med sin utflygt mot Hr Ignell har ett helt an; nat, hemligt syfte. Den grundsats, som Biet uttalar om utestängande af alla personer med regenerativa tänkesält från statens tjenster, kan visserligen hyllas af alla de antisociala styresmän, som, för egen räkning, nödvändigt vilja qvarhålla samhället i kadaveröst skick och hindra dess utveckling till andlig förkofran;. men historien visar, att samhället aldrig vunnit på, att tvinga sig till erbållande af fiender, eller att bland sina vänner endast få räkna personer utan egen öfvertygelse. Det har således aldrig länge burit sig, att söka qvarhåila det kadaverösa skicket. Biets uttalade hot emot Hr I. — och förmodligen likaså emot hela flockea af män, hvil-ka i sina sträfvanden icke gå tillväga med bitankar — torde väl så till vida vara mindre farligt, som det vanligen händer, att till samhällets spets slutligen en gång strålen tränger af ett ljus, som visar den högste styresmannen rätta halten af de kadaveröses meningar; men det är undertiden godt, att hafva sig till minnes antecknadt, hvilket slags befordringsprincip Biets gynnare vilja göra i staten gällande. — Till Hr Ignells bok återkomma vi en annan gång.