nn RIESRATTEN. Tjugusjette målet. Om grundlagsvidrigt tillstyrkt bifall till ett ut byte af förste majorsbostället vid Westman lands regemente, Öster-Bennebäck emot egen domen West-Terna. (Forts. från gårdagsbl.) De tilltalade afgåfvo i anledning häraf följandi förklaring: Igenom åtalet i det mål, hvarom anmärkningsme morialet Lit: G. handlar, bar KonstitutionsUtskotte fulländat sitt verk. Icke tillfredsstäldt med sina be mödanden, att uti Statsrådsprotokollerna för den tid rymd, inom hvilken dess granskningsrätt synes lag enligen vara begränsad, hafva uppsökt hvarje anled ning, om också aldrig så ogrundad eller ringa, til anmärkningar emot Statsrådets ledamöter, har Ut skottet, påtagligen serskildt dertill uppmanadt, sträck sin anmärkningsifver äfven till en rådgifvande åt gärd tillhörande en tid, dit Utskottet ej hade bor vända sina blickar. Betraktar man detta förfarande ur en konstitutionel synpunkt, så finner man, at Ansvarighetslagens 11 och 405 i Regeringsfor men, alltsedan deras tillkomst, varit så förstådde och tillämpade, att KonstitutionsUtskottets gransk ningsrätt är inskränkt till de Statsrådsprotokoller som blifvit förda till den dag, då Riksdag börjats och att således Utskottet icke varit befogadt att, afsigt att detsamma granska och vid ett eller flert der upptagna mål göra anmärkning, till sig fordrs ett Statsrådsprotukoll fördt under pågående Riksdag helst Utskottet derigenom ostridigt går i förväg fö ett efterföljande KonstitutionsUtskotts gransknings rätt. Nuvarande KonstitutionsUtskotts åtgärd att til åtal öfverlemna ett efter Riksdagens början afgifve rådslag, utan att fullständigt granska Statsrådsproto kollerna intill ssmma tid, då rådslaget egt rum, stri der emot den i vår brottmålslagstiftning gällande grundsats, att en för flera förbrytelser anklagad per son skall på en gång dömas, enär, om Statsrådet ledamöter funnos i förevarande fråga skyldiga till öf verträdelse af Grundlagen, och derför till ansva fålldes, det kunde inträffa, att nytt åtal, omedelbar efter domens verkställande, skedde för annan elle enahanda under tiden från Ritsdagens början til den 4 Februsri begången förseelse, hvarför serskild påföljd ådömdes, och de anklagade sålunda, tvertemot lagens mening, komme att lida dubbel bestraff. ning. Tillser man åter den politiska sidan af sa ken, så visar sig klarligen, att lagstiftarnes afsigt ej kunnat vara att bereda utöfning af granskningsrät eller anställande af åtal angående åtgärder, som vid tagits under påstående Riksdag; ty dels är det na turligt, att stridiga opinioner om dagens händelse: icke kunna bedömas med det lugn, som för en o partisk pröfning erfordras, dels fionas uti protokol ler öfver ministeriella, och till och med för kom mandomål, handlingar och beslut, hvilkas offentlig: spridande i otid af en klok statskonst förbjudes hvarföre man ock i andra konstitutionella lände: ofta hört förklaringar från Regeringens sida, att om sorgen för Statens tjenst icke medgåfve äskade upp lysningars meddelande. KonstitutionsUtskottets hand lingssätt i denna frågas, om också ett bestämdt för bud deremot i Gruadlagen icke uttalas, är dock, så som vi förut anmärst, stridande emot samma lag mening och hittills vunna tillämpning, äfvensom de är oförenligt med god ordning och med den san och grannlagenhet, man af Utskottet äger rätt at fordra vid utöfningen af en hög, ehuru ansvarsfri makt. Jemte det förkloranderne alltså bär nedlägz sin högtidliga protest emot Utskottets förfarande, fi de på samma gång vördsamt anmäla, att de ick vilja undandraga sig svaromål i hufvudsaken, enär då samma åtal möjligen kunde vid en kommande Riksdag varda förnyad:, de bellre önska att nu ge mensamt få anföra sitt försvar, som skall blifva lik: lätt, som målets tillkomat synes förkastlig. Till bemötande af hvad Justitie ombudsmanner i detta mål anfört, anse förklaranderne uppmärksam het först böra fästas på den förmenta öfverträdelser af Regeringsformens 77 eller förebärandet. att d 1 rådslaget delaktige Statsråds-ledamöter skulle haf va tillstyrkt afrändandet från kronan af någon så dan dess egendom, som i sagde g omnämnes. Ut detta mål är fråga om uibyte at eu militieboställe emot ett skattehemman, och efter språkbruket är byta icke detsamma som afrända. Byte af jord emot jord är att, i stället för den jord, man eger, tillförvärfva sig annan jord, som man anser förmånligare. Riktiga ordbegreppet härvid bevises desasutom af allmänna lagens stadgande i 3 Kap. 4 g Jordabalken, att om arfvejord skiftas emot annan jord å landet, sådant skifte ej må af bördeman klan. dras; äfvensom den vidsträckta rätt till utbyte a: ägor, som i sednare skiftesförfattningar medgifves, vid tillämpningen hvaraf ofta händer, att ej mindre