Aftonbladet – 25 maj 1842, sida 2

IVP UDD 1 Uli Lil lld5, IldglStTta AULIN, SISTtIIUHC Söndag aflidit. OM NÖDVÄNDIGHETEN ATT OMFATTA EN SANN TRO, ÄFVEN I POLITIKEN. Det är ett gammalt och bepröfvadt skriftens ord, att menniskan lefver icke af bröd allena. Det moraliska, eller andliga eller öfversinnliga oehof, som antydes genom detta uttryck, gäller icke blott för individerna, utan äfven för folken. Såttet hvarpå ett sådant behof yttrar sig kan vara rycket olika efter olika kulturgrad, statsörfattning och seder. Men behofvet dör likväl udrig och kan icke lemnas länge otillfredsställdt atan att föra en nation till vanmakt och göra ien till ett lätt rof antingen för en inhemsk upplösning eller en yttre fiende. Det är sannt att ett samhälle äfven i denna belägenhet ofta san framsläpa sin tillvarelse i flere generationer, ifvensom att folken deruti äro olika med individerna, att de förra kunna föryngras, men icke de sednare; men för at: vara och kunna alitid förblifva eit verkligt folk, är det icke nog med att tala samma språk och i öfrigt framlefva den ena dagen efter den andra; det fordras äfven något, som skall gifva detta folk en prägel af inre lif och kärna; det fordras nemliigen i nationelt och samhälleligt, ej mindre än i religiöst afseende, att det skall sammeanbindis af en TRO på något annat och högre, än detta blotta tramlefvande: en tro på något, som det, när så är nödigt, kan omfatta med samma lif och passion, som yrglingen hyser för sitt hjertas älskade: något, för hvilket det kan våga, försaka, uppoffra. Låtom oss kasta ögonen omkring oss till alla folk, som någonting uträttat, både mu och iforntiden, och vi skole finna sannirgen häraf bekräftad. O:ta har älsklingsbilden varit ett bländverk, och ett ganska dyrt betaladt bländverk; men huru ofta bestå icke de käraste minnen i vårt lif just i en samling af sådana ? och i alla fall förringar detta icke vigten af erfarenhetens vittnesbörd eller satsens sanning. Den skäggige moskoviten tror i sitt menlösa halfbarbari ännu på sin kejsare med en religiös dyrksan och ser i honom en fader, oaktadt fadersväldet emellanåt är rätt hårdhändt, och denna tro, för hvilken barnen, låta krossa sig, liksom Hinduerne under guden Juggernauts vagn, för sin tro på dess beläte, är väl å ena sidan det enda stödet för Rysslands lifegenskap och Czarernes envåldsmakt, men å den andra utgör den äfven den stora kolossens styrka och sammanhållning. Engelsmannen tror på namnet Old England, dess flagga, dess rikedom, dess grefskaper, dess lorder, dess parlament och dess magna charta, hvaraf den stora mängden likväl icke åtnjuter synnerliga fördelar. Mycket af den illusion, som ligger i denna tro, har väl på de sednare åren börjat skingras, hvad folkets tanka om aristokratien beträffar; också går Storbrittarnien otvifvelaktigt stora reformer till mötes; men ännu alltid finnes för massan nog mycket positift att tro på, i Old Englands makt, dess sjöfart, dess öfverlägsenhet i industri, för att upprätthålla de gamla traditionerna med en det praktiska lifvets poesin, hvilken gör Engelsmännen mäktige, att med allt ordande om den Engelska friheten fördraga den tyngsta beskattning på jorden, och anstränga sig för sin dagliga existens på ett sätt, som i industrielt afseende kan sägas göra dem till Europas kineser, och att likväl derjemte, såsom vi nyligen sett när det gäller Englands yttre makt och anseende, vara färdige till ytterligare uppoffringar till hvad grad som helst. — Fransmännen tro på sin ära, på Le petit Caporal, som hvilar under Invalid-hotellets döme, på la glorieuse Yevolution. Till hvilka uppoffringar har icke denna tro gjort dem mäktiga, och hvad är det väl, som på de sista tio åren åstadkommit så stora och svåra ryckningar i den Fransyska statskroppen, annat än det, att den stora nationen genom fredspolitiken (hvars riktighet vi för öfrigt ej bestrida) blifvit beröfvad tron både på soldatlifvets och den militäriska öfverlägsenhetens ära, samt genom styrelsens reaktionära riktning, tron på denna monarki med republikanska institutioner,, för hvars vinnande Juli-revolutionen möttes med en så omätlig sympathi inom alla slasser? Tyskarne haiva väl, sanningen att säga, icke haft mycket ait fästa sig vid såsom poitisk tro; men de trodde likväl 18153 åtminstone på sitt hat emot Fransmännen — en känsja, som också stundom är en mäktig driffjeder; le trodde vidare på de i trångmål stadda monarkernas löften om konstitutioner, och nu tro le, tills vidare, på sin tullförening och sina wohlfila Anser ahem at Sak illaore nh Canta. Liftarn