Aftonbladet – 25 maj 1842, sida 1

det så mycket mer, som en hop småsaker ännu väntade på hennes anordning. Toiletten var slutad. Man miste tillstå att Christina dervid icke försummat något, som kunde höja hennes skönhet eller försäkra henne om uppfyllandet af hennes önskningar. Hon kastade en slutlig pröfvande blick i spegeln, och med ett förnöjdt småleende lemnade hon rummet, för att bege sig till matsalen, der hennes far och hans så hemlighetsfullt anmälde gäst redan väntade henna. IV. d Hvem förmår väl måla den skönhetsstrålande Christinas förvåning, då hon uti gästen, som vid hennes inträdande i rummet tafatt reste sig från stolen och bjöd henne sin arm, igenkände den förhatlige grefve Erikson, föremålet för all hennes ovilja, bennes bitande skämt och gäckerier. Nå, hvad var det nu igen för ett infall pappå fått, alt roa sig på min bekostnad? — sade hon till sig sjelf, under det att hon med ett föraktligt och satiriskt löje obemärkt sneglade på grefve Eriksoas obäkliga figur, — ja, minsann är icke det han sjelf i egen hög person. Förtjenar väl den der vidriga kaptenen med sing ljusblå glaslika ögon och sitt gula uppstående hår sådana här tillställningar!... Och hvad kar väl den fatala menniskan vilja mig? — O, de är för otickti Hennes ovilja mot grefven rättfärdigades til någon del genom dennes mindre behagliga yttre Han hada en kolossal kropp, som ännu mer föl i ögonen genom hans tafatta rörelser, en ofant lig näsa, röda kinder, och en sådan djerfhet sin äkta soldatblick, att man med skäl kunde tro