Aftonbladet – 24 maj 1842, sida 2

Nåh; min tappre herr riddare, hvad hetyder den der djupa sucken? hvad det der ömkliga: men Christina ? I dag för din far en ny friare till dig — — jag blir glömå! Ja, du skulle verkligen förtjena det för dit eviga vankelmod och ditt sårande misstroende och sedan för alla de otaliga förolämpningar dv i ditt svartsjuka lynne tillfogar mig, både dag: ligen och stundligen; men efter du pu ändå är; vår kusin, så vilja vi ännu en gång upptaga di; i nåder — och förlåta.n Under det hon sade detta, lutade hon sit englahufvud emot Adolphs axel och slingrade sin mijella runda arm kring hans hals. Älskar du mig innerligt och troget, Christina ? Och äfven nu kan du fråga det, otacksamme Har jag icke redan tusen ginger sagt dig det jag tycker nästan, att ett oftare upprepande skullc bli dig tråkigt.n O, nej, det väcker tvertom alltid en ny för tjusning. Nåväl. Vi älska hvarann, det är ju nog. On min far icke för närvarande skulle ge sitt sam tycke, så få vi väl lof att ha tålamod och vänt så Jänge. Men om han aldrig skulle ge det? Aldrig! ... är det väl att fruktal Ja, jag fruktar det, Christina.n Ja, då läre vi väl få vänta i evighet ... de blir ingen annan råd; ty olydnad emot min fai skulle förstöra min sällhet., Ar du då lycklig nu, så länge du väntar? Men, säg mig uppriktigt, huru kan du frågs