Aftonbladet – 23 maj 1842, sida 2

som i ett nästan omärkbart strömdrag flyter mellan sina blomsterstränder: så är det också med den husliga friden, den husliga lyckan. Allt är så hvardagligt, allt är så regelmässigt, att det kan beskrifvas med blott några ord — dock det kan ej beskrifvas. Botanisten kan skildra det yttre af en blomma, detta är ståndare, detta är pistillen, detta är blomfodret och detta är den yppiga kronan; men han kan ej fatta och ejbeskrifva dess inre lif, han kan ej säga oss hvarför rosens blomblad bära morgonrodnadens färg och hvarför liljan har snöns. Så är det äfven med mensklig lycka, vi se den och vi tro oss ofta se den, en vi kunna aldrig uppge hur den vexer, hur den utbildas, — ett veta vi dock, att sällheten växer som blomman bäst i frid och lugn, bäst i dalen och den stilla huslighetens gårdar. Vi veta, att för begge det behöfves ljus ofvanifrån för att frodas och grönska, och att under natten faller himmelens dagg öfver ängen och uppfriskar den. Der borta hos prestfolket växer kärleken på sin naturliga grund; han är ej planterad, icke tillkonstlad och ej spaljerad, han växer fri liksom kaprifoliihäcken. Hvarken staden eller jag eller skatorna har särdeles mycket att säga om det folket. Efter dessa undersökningar och betraktelser började jag få reda på saken. Mina skator flyga nemligen omkring i staden och se in i familjerna. Der de näsvisa djuren få se att menniskornas äktenskap äro Öslare, kärlekslösare och trolösare än deras, skratta de af hjertans grund. Det är derföre de skratta nästan beständigt. —————