Aftonbladet – 23 maj 1842, sida 2

—rEE — ,Jaså, är det intet annat som felar?. säger nannen och raglar upp; se så, den sorgen skall nart ta en ändal och med dessa ord kullslår van potatisgrytan i spiseln, så att elden släckes, Jag har intet ätit på två dar sjelf, men du och angarne äta mig ända in på benen; ut pack! Nu kastar han sin hustru, som håller det min sta sjuka barnet i sin famn, ut genom dörren; de öfrige, vanda vid manövren, springa sin väg. Matthis är således herre i sitt hus och kastar sig på den usla bädden. Ni frågar: super Matthis ofta sig full? Åh ja, han är ofta full, men han tål icke mer än en sup, när han ej fått mat på två dagar, — det är egentligen fattigdomen och ieke öfverflöd på bränvin, som gör honom till drinkare och till sin hustrus och sina barns förskräckelse. Men hvem bor der borta i det lilla nätta huset med kaprifoliihäcken utanför? Jag för min del har observerat, att mina skator aldrig se ditåt och skratta, de hålla sig allvarsamma och beskedliga. Det är en ung prest med sin hustru, som bor der. Ser ni den unga mannen som står i trädgården och hjelper sin hustru med planteringen, ser ni det lilla barnet som tultar der På gången och leker med den lurfviga hunden? Det är hela familjen. Den husliga lyckan kan ej beskrifvas, den utmärkes genom intet annat än frid och lugn; det är lätt att beskrifva vattenfallet som splittrar sina vågor mot klippafsatserna och brusar j djupet, man kan säga mycket derom; men man har ganska litet att säga om den lugna floden