Aftonbladet – 23 maj 1842, sida 2

TIVA SFR AV IeJ MEMOIR ÖFVER DEN FÖRFLUTNA VECKAN. Sammansvärjningar, krig, jordbäfningar, eldsvådor, samhällets och kyrkans grundvalar unlerminerade! I sanning en treflig tid att lefva il . ... Hela Paris är i den spändaste oro; vederbörande ha åter kommit djupt liggande upprorsplaner på spåren, arresteringar ske till höger och venster, man skulle kunna säga: på vinst och jörlust, de beskedliga epiciererne darra för sina kryddbodar och konung Ludvig Filip för sin tron. Folket ropar på den nya kartan, polisen ir på benen för att uppsöka och seqvestrera hvart enda exemplar deraf. Fasansfull och vidtutseende konflikt. Folket säger: ckartan är vår, låt den vara! lefve kartan! stadssergeanterna svara: ckartan är ett kanaljeri, den skall brännas till iska och strös i vinden. Och märk, att det likväl här är fråga endast om en — topografisk karta öfver Paris befästningar! vv. Mellan Neapel och Holland ser det förfärligt hotande ut. Neapel har ännu några gamla så kallade krigsfartyg från gud vet när; man har bestyckat och bemannat dem i flygande hast, och utnämnt till öfver-amiral, jag vet icke hvilket sjöerfaret helgon. Holländaren har stoppat på sig en kardus knaster, och hoppas,innan den ir utrökt, ha utstrukit den Neapolitanska staten från listan på sjelfständiga konungariken. Inom kort dånar Medeihafvet af de respektiva örlogsmännens glatta lag; på hvilken sida skall segern stanna, på macaronins eller på Eidamerostens? Det är en sak, som härarnas gud allena känner. Men vore det icke alltför förmätet, att dödlige lade ett ord med i laget, kunde man väl våga påstå att napolitanerna burit sig en smula nesligt åt, då de först narrat den beskedliga Myn Heer att sätta in pengar i deras lumpna aktieföretag och sedan icke tyckas ha någon lust att göra skäl för sig och med godo erkänna hans besvurna kontorsböcker. Man kan icke undra på, om för sådant bloden kommer i rörelse till och med hos en holländare! Under det i Neapels hamnar det sålunda ser ogement martialiskt ut, visa dess innevånare icke förthy i sina kyrkor det rörande skådespelet af en ojemförlig brödrakärlek och kristlighet, den der midt i det egna betrycket har en from tanka öfrig för äfven nästans elände och jemmer. Det andliga tar här försteget för det verldsliga, och mnapolitanern, färdig att i morgon skjuta kritpipan ur munnen på sin arga fiende holländaren, ger sig i dag god tid att hålla förböner för sin vän spanioren och dennes kära munkar, hvilka på sista tiden lära blifvit satta på en litet lägre regime och börjat afmagra, så att det riktigt kan svida en god kristen i själen, att se derpå. Äfven i Bäjern har man hastat att förena sina böner för den betryckta spanska kyrkans återupprättande. Förmodligen håller herr Geo. Scott just son bäst på, att i det gamla England organisera inom sin församling dylika förböner för den arma kyr kan i Svergel! Men kan då en klok menniska säga hvad de går åt den ena, som den andra statskyrkan i vår: dagar, att de så der behöfva ordentliga förböner liksom en dödssjuk? Dessa symptomer af otro