Aftonbladet – 21 maj 1842, sida 5

ling, såsom somligax, heter det — och beklag -Iligen ganska många i Stockholm — för se hafvan, Ebr. 40: 25, så framställer det imedler tid alls icke dessa gudstjenstliga öfningar i er sådan dager, som skulle i dessa ligga något för tjenstfullt och Gud behagligt i och för sig, utar framställer dem endast såsom nödvändiga medel Jpå det den rätta gudaktighetens Jjus och värm: må leda, lifva och behberrska ess i vårt lefverne Sabbathen är gjord för menniskans skull, oct icke menniskan för sabbathens skull, Marc. 2 27. Så låter nu ingen göra eder samvete öf Tver mat eller dryck, eller öfver bestämda heigedagar eller nymånader eller sabbatber,, Co! 2: 46. Om vigten af sabbathens andäktiga fi rande, att vi må utrustas med det sinne, som säller oss i stånd till gudaktigbetens rätta öfning i lefvernet, icke nog kan bebjertas: så underordnar likväl den rätta bibliska ecbristendomen icke menniskan under sabbathen,som skulle hon på något slafviskt sätt vara bunden af dess utvärtles ritus, utan gör tvertom menniskan till en herre så väl öfver denna insiitution som alla andra, att hon må använda och bruka den på det sätt, som kärleken kräfver och för befrärajendet af christlig tro och kärlek är af nöden. Så litet stöd lemnar bibelordet för en gudaktighet, bestående i utvärtes åthäfvor, att det tvertom bestraffar som ett skrymteri allt bedjaude i gathörnen, på det att bönen och hjertats innersta och heligaste angelägenheter öÖfverhufvud må vara en sak emellan Gud och menniskan sjelf, och endast i sinnelag och vandel bevittna sig. När du beder, så gack in uti din kammare och slå dörren till och bed din Fader hemligenn, Matib. 6: 6. Och fastän bibeln väl vet att förtälja om en andelig bedröfvelse, så varnar den för att låta denna framsticka i det utvärtes umgänget. Når som jfasten — fastan var hos judarne, såsom den varit hos flera folk ett tecken till syndaånger — nskolen j icke vara, som j voren bedröivade, såsom de skrymtare; ty de förvandla sitt ansigte, att de skola synas för menniskor,, Mattb. 6, 46. Så litet stöd lemnar bibeln åt allt slags separatistiskt sektväsende, att des, uttryckligen erkännande, att olikhet i åsigter, i seder och bruk och lefnadssätt kan ega rum med fullkomligt lika fromt sinne, förbjuder oss att döma och fördöma hvarandra. Ho är du, som dömer en annans tjenare? Sin egen herre står eller faller han, Rom. 44: 4. Ar det väl möjligt, med den vördnad för skriften, som lösare och methodister vanligen hysa, ait de skola blifva otillgängliga för dessa och dylika skäl, om de med välvilja och saktmod förehållas dem? Om de icke tro edra förnuftiga föreställningar, bibeln skola de tro. Om således husfäder och husmödrar ville göra sig litet mer hemmastadda, om också icke med hela bibeln, åtminstone med N. T., läsa och betrakta detta med de sina, så vågar åtmMinstone ins. för sin ringa del förmoda, att detta skulle vara den bästa kur mot den så kallade pigsjukan. Botemedlet är heller icke något nytt. utan ett gammalt, som uti alla tider bevisat sig verksamt. Med detta vapen bekämpade Luther lyckligt vederdöparnas oroligheter och villomeningar; med dettas makt skall äfven prosten Nordlander i Skelefteå hafva förvandlat en vild fanatisk bop till stilla, arbetsamma och ordentliga christna. Man yrkar på Scotts bortdrifvande. Har icke all historia bevittnat, buru all fanatism är en hydra? afbugger man ett bufvud, så uppväxa två andra i stället. Gören j åter edra egna hus till kapeller, hvarest den äkta christendomens milda, fria och upplifvande, men ock allvarliga anda låter spörja sig uti ord och gerning, skall methodistkapellet intet skada eder: och dessa pigor, hvilka nu äro så yra af heligbet, skola åter blifva glada, blygsamma, tjenstvilliga och ordentliga. Om j ej tröttnen att visa dem, huru Guds ord förmanar: Vinnlägger eder, att j ären rolige och sköten edra stycken och arbeten med edra händers, 4 Thess. 4: 414, att således den förtröstan till Guds omedelbara omsorg, som de hysa, är ett missförstånd, att denna omsorg enWast är oss tillsagd, såvida vi rättskaffens och redligt söka uppfylla våra pligter: så skall det säkerligen icke förfela, att snar! återkalla dem till omvårdnad om sig sjeifva och sina åligganden, helst om j inskärpen, buru denna omvårdnad äfven är en del utaf det kall och den gudstjenst, som är oss anbefalid för dettal lifvet, och huru den, som i detta ringa och min-. dre icke trogen är, omöjligt kan vara trogen i det som mer är, enligt Jesu ord i Luc. 46: 40. . 1 SENSE RNE EEE ATEN SER