Aftonbladet – 19 maj 1842, sida 2

första ögonkastet på utanskriften flög en behaglig rodnad öfver de hvita kinderna, och med röst af den vältaligaste båuryckning utropade hon till de kringstående: Glädjeposten är kommenl — hvarefter hou kysste brefvet, uppbröt förseglingen och läste: Till Miss Anna Montford, Castleton och Heworks House., Florenz den — En döende faders sista vilja är den heligaste lag för en öm son. Biindt måste ban följa dess föreskrifter, äfven om han dervid skulle krossa sina egna, käraste förhoppningar!s Då ni, älskade Anna, liser denna inledning till mitt bref,far troligen en sorglig aning genom er själ och kastar sina moln på er klara panna. Ack, att lifvet är så ofta underkastadt sorgens och glädjens vImvexlingar; måtte en vänhg engel fläkta lugn i ditt hjertal Med denna uppriktiga önskan vill jag underrätta Anna Montford, ärligt och utan omsvep, att min fader, som nu hvilar på sin dödssäng och kanske redan i sitt dödsarbete, förklarat mig ovärdig son och arfiös, samt botat mig med sin förbannelse, om j:g skulie uppfylla min föresats — att förena våra öden. Iogen bör veta bättre än ni, hvilka strider demna hbotelse uppväckt inom mig; strider mellan pligten och egoismen. Å ena sidan kallar mig den barnsliga, första och således äldsta kärleken, tacksamheten mot den, som skänkt mig allt; å den andra sidan vinkar mig den yngsta kärleken, som lofvar att ge mig allt. Ungdomen måste ju vika för ålderdomen? Följer jag den första kallelsen, så bespar jag en far att gå ur verlden i förtviflon