Aftonbladet – 18 maj 1842, sida 2

jeiska furstarnes krigare gästade i de rikas gemak, yckte brödet från den hungriges hand och rånade vinlig dygd. Det är så alltid med menniskan, den ärvarande olyckan synes alltid vara den största. Från flere håll voro främmande trupper ankomne. vid början af nya Jungfernstieg och Gänsemarkt yckades det emot aftonen d. 6, att hämma eldens ridare framfart. Deremot på andra sidan af Alsterjassängen fortfor den att rasa med lika kraft. Man är hafva gjort allt möjligt för att rädda S:t Petri yrka. På höjden, på hvilken denna kyrka är beägen, hade man uppställt Hannoverskt artilleri, för Itt nedskjuta och spränga de hus, som voro i granskapet, och derigenom förhindra eldens närmande. Flere gånger, under natten till d. 7, hade tornet vå denna kyrka börjat fatta eld, som dock lyckligt olifvit släckt; men man förmodar, att kopparbeslådningen slutligen blifvit så upphettad, att trävirket under deraf antändes. Utan att kunna noga bestämma sättet, är dock visst, att omkring kl. 9 på morgonen d. 7, utbröto lågor från detta torn, som innan kl. 40 nedstörtade med stort dån, utan att dock hafva framställt samma syn som S:t Nicolai torn. Orsaken härtill förmodar jag var deras olika byggnadssätt. Elden hade nalkats fängelserna, hvarföre det blef nödigt, att derifrån förflytta de olycklige, som der .illbringade sin qvalfulla lefnad. Jag såg, då de svåraste förbrytarne utfördes utom Domthors-tullen. Flere af dem voro belastade med tunga kedjor och jernbultar. Vid middagstiden den 7 var blåsten ganska stark. Man började att frukta för förstaden S:t Georg, dit många af den egentliga stadens invånare hade flyktat. Mean tog hvarjehanda prisvärda försigtighetsmått. Det syntes att erfarenheten, som vanligt, lärt vederbörande vishet. Imedlertid utrymde flere af dem, som dit flyktat, S:t Georg och flere af denna förstads invånare följde detta exempel. Snart hade man här att skåda en nästan allmän tillredelse till flykt. Den känslolöshet bönderne och de som hade vagnar att uthyra, äfvensom arbetsfolket i allmänhet visade, kan icke anas af den, som sjelf icke sett denna upprörande företeelse. Jag var närvarande, då en forman tilltrugade sig löfte om 60 mark, eller omkring 65 Rdr Rgs, för en vagn med 2:ne hästar, för att transportera, knappast !s svensk mil, några saker åt en köpman, hvilken elden tillfogat stora förluster. Jag måste erkänna, att mitt tålamod förgick mig, icke så mycket för mannens vinningslystnad, ty värre har jag sett, som icke mer för de uttryck han nyttjade. Den oro och förskräckelse, som redan rådde, ökades än ytterligare af rykten, som kringlöpo, att bofvar sökte genom antändning än mera utsprida elden. Man sade, att engelska matroser och andra personer af denna nation härmed voro sysselsatte. Flere Engelsmän lära, i följd af dessa rykten, blifvit grymt misshandlade och några arresterade. Jag såg 2:ne matroser, som voro i militärens våld; man sade mig, att de voro Engelsmän, som sökt åstadkomma mordbrand. Jag gick närmare och erfor ganska tydligt af deras språk, att de tillhörde en belt annan nation. Jag förmodar ock, att de voro oskyldige. Att pöbeln utspridde och trodde dessa nesliga rykten om Engelsmännen, må deras okunnighet ursäkta, men att flere upplyste personer lånade sina öron att lyssna till och än mera, ati de trodde dylika smädelser, kan icke annat än förtryta hvar och en, som sett prof på de ädelmodiga känslor, hvilka ofta drifva Engelsmannen, at! hasta till den elyckliges hjelp. Hvarföre skulle Engelsmän befordra en brand, som visserligen kommer att drabba flere Londoner assuranskompanier med stora utbetalningar och dessutom kanske kommer att hafva en menlig inverkan på Englands handel och skeppsfart!