Aftonbladet – 18 maj 1842, sida 2

Hemkommen från Drury Lane, trött af de lifligaste ansträngningar, upprörd af förtjuste landsmäns ynnestbevis och kanske äfven af den tankan att för evigt afsvära en afundsvärd ära — hvilade Anna Montford i sin mjuka divan, vid sidan af en ung man, som med girighetens eldblickar betraktade den intagande qvinnogestalten, och med samma afguderi som skalden i diktens trollspegel beskådar sitt sökta aldrig upphbunna ideal. Och i morgon, Edward, är du fjerran från mig, fremling uti en ny verld? frågade Anna, under det ett svårmodigt uttryck satt sig att hvila på hennes mun. Icke fjerran från dig, goda Anna; ty hvart än min väg går, skild från din, så sväfvar dock alltid din bild lefvande med mign, svarade Hawkesworth, ty det var han. Må det så alltid hela lifvet igenom förblifva, och hur skulle det väl kunna vara annorlunda, då vi båda, genom uppoffringar, som är kärlekens vilkor, befästat våra själars förening? Har du icke trotsat en falsk opinions lagar och nedbrutit de skrankor, med hvilka fördomen tror sig kunna åtskilja lika naturer, ty likheten bestämmes ej af vttre utan af inre omständigheter. Har du ej tillintetgjort allt löjligt motstånd; och äfven under vissheten att afstå från en af våra käraste skatter, föräldrars tillfredsställelse och anförvandters bifall — samt endast aktat till den eviga rösten uti ditt bjerta? Än jag, Hawkesworth, har jag ej följt ditt exempel och bortbytt det yttre skenet för den inre glansen, lemnat triumferna på verldsteatern, för att vinna en skönare seger i den stilla kärlekens hem.p