Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 2

dröjde det innan jag förmådde svara, att jag icke vetat af äetta hemliga gömställe i kofferten., pIcke vetat af? upprepade domaren. Ar det nu förbi. med herrns slughet? Icke vetat af lönrummet i sin egen koffert, icke vetat af sin egen hustrus porfrätt? Jag bet mig i lippen och svarade blott med en blick, som åtminstone förmådde så mycket, att domaren lät återföra mig till fångelset, utan att för den gången göra mig flera frågor. Hvsd hade jag ock kunnat säga, som icke skulle ansetts för osanning? Jag, förr så mån om ryktet af en hederlig man, var nu förblandad med en eländig bof, som kanske var mogen för galererna. Och allt detta för min dårskaps skull. Julia ensam ver vittne till det raseri, hysri jag, annars så lugn, utfor mot mig sjelf. När hon fick veta, att jag, tillika med det lånta namnet, äfven åtkommit den demoniska medeljongen, fattades hon af en vild fosar Mina ord, mina sjelfförebråelser sårade äfven henne; hon såg deri en förebråice!se äfven mot henne, och med äkta qvinlig bitterhet återgaf hon mig den i den icke oriktiga anmärkningen, att, om jag icke svikit hennes förtroende, utsn genast förstört medaljongen, som hon bad mig, så bade vi icke nu varit blottställda för den olyckan, som den bringat öfver 088.D sBedan vi 137 lugnat oss efter denna första tvist, besvor jag Julia att lemna mig och resa förut till närmsta stad. Hon ville icke; men jag bad, och då böner icke bjelpte, befallde jag henne. Hon anmärkte ganska riktigt, att detta skulle öka misstankan emot oss; men som jag tänkte att jag skulle kanske få ganska svårt att komma ifrån den kinkiga affären, Var jag mån om att aflägsna henne; ty vanära skulle hon åtminstone icke dela med mig. Så skildes vi. Jag vet icke om man numera lät henne fritt resa, eller om list och pengar hjelpte henne. Nog af: hon kom lyckligt undan.