Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 2

Sasser aNe street Enligt landets sed fattades det icke åskådare på gatan, bland hvilka jag, med kappan uppdragen öfver ansigtet, kunde obemärkt blanda mig.. Man dansade. Jag såg Julia framsväfra vid en ung mans arm. Hon var skön som förut, ja skönare, ty hon strålade af munterhet och glädje. Hon dansade, skämtade, skrattade och såg så lycklig ut under det hon visste mig vara i fängelse, omgifven af fara och smålek, hotad af död och evig vanära!!l! Harm, blygsel och sorg bemäktigade 2:z min själ vid denna anblick, För denna lättsinniga, oblyga qvinna hade jag ju uppoffrat familj, egodelar, fosterlatd — hela min varelse Doaek, i detsamma blandade sig glädjen bland de andra känslorna och utträngde dem alla inom några ögonblick. Jag hade pu skäl att öfverge henne, utan fruktan att förkrossa henne genom detta steg. Jag hade nu sett tillräckligt för att veta det hon snart skulle trösta sig öfver min förlust. : Jag återvände således till det värdsbus der jag tagit in och hvarifrån jag skref en biljett till Julia och sade henne ett evigt farväl, utan att omnämna de mig tillhöriga ganska betydliga summor; som hon hade i sitt förvar. Jag hade ändå litet penningar qvar, nog till; det ändamål hvartill jag bestämt dem, nog för det steg jag nu beslutat taga. . bSamma stund lemnade jag staden. Jag har aldrig återsett Julia eller hört talas om henne, men jag är öfvertygad att, om hon ock i förstone råkat i för. tviflan, hon snart skall ha glöxrt alltsammans — likt dessa tusende qvinnor som lefva blott för det närvarande och lemna åt ålderdomen minnet af det förflutna.p . Så hade jag då slitit alla band och stod ensam. i en främmande verld, utan anhöriga, utan förmögenhet, utan namn — ty det lysande, nögaktade namn jag förr burit, det hade jag ju låtit begrafva. Vahäran al det sednare, det lånta, hade jag med