Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 2

du användt allt för att rädda mig, äfvensom at jag fullkomligt kunde lita på din tystnad, då — föll jag på mina knän och tackade Gud, och erinrade mig i detsamma ett löfte, som jag under mir fängelsbtid åflägt — ett löfte att göra bot för der stora synd som skiljt mig från allt hvad som vari mig dyrbart och heligt, en synd; från hvars dämoniska makt jag räddade — endast min. själ.n vAtt jag icke ville träffa dig på den utsatta mö. wesplatsen; begriper du lätt; det hade då kommit till en förklaring, smärtsam för oss begge.c I dessa ställe skyndade jag dit der Julia skulle befiana sig, ty, enligt gifvet löfte, måste jag ju råka henne. Men, äfven i anseende till henne hade en stor förändring föregått hos mig: jag visste knapp! om jag älskade -henne såsom förut, men hvad jag verkligen visste, var att jag ville bjuda tilliatt i god skilja .mig ifrån henne. Åtminstone ville jag söks öfvertala henne till att ensam återvända-till store verlden, från hvilken hon så länge varit skiljd, dit hon egentligen hörde och der hon som min maks aldrig kunde hoppas att mera sätta: sin fot, emedan jag försvurit att, äfven i ett främmande land, lefva i den djupaste enslighet.. Efter hvad som i fängelser förefallit mellan oss, hyste jag en hemlig aning at den tid torde komma, då vi. båda skulle ångra at vi med oslitliga band fästat oss vid hvarandra — det vore således bättre att icke knyta dessa band Allt detta ville jag föreställa Julia, och stode hor icke att öfvertyga, så skulle jag, naturligtvis, hålls mitt löfte till henne, ehuru jag tviflade att hon: längden skulle finna sig i den enslighet der jag vill lefya.n I denna föresatts kom jag dit der Julia var. Hor hade, enligt aftal, bibehållit namnet Mendessart och det var således lätt att, få rätt på benne i den lille staden. Jag fan huset dör hon bodde; det var rik ekläreradt. Den:resande damen var icke isina rum emedan : hon deltog i en fest som hennes värd gaf I Lå 2