Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 1

tycktes, ty den prydliga reskofferten jemte de kringströdda kläderna och effekterna tydde lika litet på rikedom som på armod. Det syntes att han, i begrepp att afkläda sig, hade nedsjunkit på sängen, rörd af slag. Han var millös och utan medvetande, Kanske kunde en läkare hjelpa — icke vi, Vi ringde förgäfves; ändtligen gick jag ner. Värden kunde vi icke få rätt på i detta hvimmel, men det lyckades mig att få rätt på en uppassera och säga honom förhållandet. Ack! sade han, den resande i Nr 47 — jag vet — en läkare — jag förstår. — Herre Gud! ban skulle ju ha buljong, det glömde jag. Om två timmar ville han resa — jag kommer., Jag återvände till den sjuke, der jag fann Julia sittande vid sängen. Det är försent, sade hon, han är redan död. — Hvem kan han vara? Vi öppnade hans plånbok, som låg bredvid sängen. Den innehöll några småsedlar, jemte några obetydliga papper. Ett enda af. dessa, ett affirsbref, utvisade att den aflidne var stadd på en resa till utrikes ort, att han hade ingen familj och få bekanta. Ett pass fanns der äfven, utfärdadt för f. d. handländen Mendessart.n Julia hörde allt detta under. tankfull. tystnad. Ingenting vidare? frågade hon.n Mod och beslutsamhöt! ropade hon dervid med strålande ögon och föll: mig om halsens Nu-ha vi hvad vi behöfva. . Fort hit med dina papper. Mirkisen af Lillon wilja vi begrafva. Lefve herr Mendessart) Från detta ögonblick är du nu densammes. i bJag studsade; dock fann jag hennes förslag anagligt... Det var ju intet bedrägeri som skadade Någon: Vi hade ju icke något pass för att könina ifver gränsen. Med fru behöfde jag endasttillägga ch passet. var vårt: Vi öfverenskommo att utgifva len döde för vår reskamrat, en markis de Lillon, vilken skyndat ett par timmar före oss för att