Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 2

———nm MM————L venne att, klädd i de barmhertiga systrarnas drägt, hvilken hon ännu hade qvar, få intrade hos honom. Men hans sjukdom räckte längre än någon förmodat. Det var ett långsamt, medvetslöst aftynande, och först efter trenne månader sfled han, sedan han sista dsgen baft några ljusa ögonblick, hvarunder ban igenkant och ackat sin svägerska.n ,Jag hade nu väl haft ett ypperligt tillfälle att under Julias frånvaro lemna Paris och ändtligen begifva mig hem; men då vi båda trodde att Chevalierns sjukgom inom några dagar skulle afgöras till lif eller död, hade jag, bevekt af hennes böner och tårar, gifvit hecne mitt hederserd på att icke resa förrän bon återkomme från den sjuke. Under tiden kunde jag dock icke qväiva en känsla i mitt inre, sem uppmanede mig att göra mig underrättad bura det stoa till i mitt bem. Jag gick på en skrifbyrå, der jag lät skritva en anonym biljett till min kommissionär i Paris, hvilken hade ingen :nnz om att jsg var der eller att jag ens var i lifvet, Jag bad borom underrätta en vän till Markisen af Lillon om denne, Som SÅ linge varit saknad, ännu återkommit till sit bem, samt huru hars familj befanne sig. EO ad:ess, hvarest svaret skulle aflemnas och som omöjligt kunze kompromettera mig, uppgals i biljetten., Det dröjde en vecka efter innan jag erhöll nå20t svar. Ändtligen kom det, just i samma minut som Julia återvände från den numera aflidne Chevaliern. Min kommissionär hade just nyligen fått underrätelse om begge mina barns död. Jag var således barnlös. Detta så dyre, så kära band, det egentliga och enda som ännu fästade mig vid hemmet, var då afslitet af döden. Jag öfverlemnade mig i början åt en bitter sorg., aMen balfva brefvet var ännu oläst, ty jag hade af sinnesrörelse lagt det ifrån mig. Jag läste det till slut, så smart jag hunnit hemta mig och der stod att du, min bäste Carl, bodde och vistades hemma i mitt hus, der du åtagit dig uppsigten öfver egendomen samt de heliga pligterna att vara den äfvergifna makans och den bedröfvade gamla modrens stöd och tröst. Brefskrifvaren slutade med den uppgiften att man allmänt trodde mig vara död och ait ingen af mina anhöriga och vänner hoppades få återse mig.n (Forts. följer.)