Aftonbladet – 12 maj 1842, sida 2

SE uppbrytandet och genomläsandet af detsamma fann jag dock för ögonblicket att jag bedragit mig. Det var en skrifvelse från min mors rika anförvandter i Briässel. Det hvälfvande lyckobjulet tycktes, sade de, erbjuda mig ett gynnande tillfälle att erhålla ersättning för den oförrätt man tillfogat min far. Det torde bero endast på mig sjelf att bestiga den lysande höjd mina förfäder ionehaft inom fåderneslandet; men då måste jag icke försumma ett enda ögonblick, utan genast infinna i kretsen af mina slägtingar, hvilka alla längtade att se och lära känna mig. I mitt lyckliga tillstånd af oberosnde och välmakt, drog jag mycket i betänkande om jig skulle lyda denna uppmaning. Jag ville icke gerna blanda mig i hvimlet af en verld, hvars inflytande på mina tänkesätt jag väl icke fruktade, men hvars egennytta och dårskaper alltid varit mig motbjudande. Dock — borde jag väl afsäga mig rät igheter som voro mig och min familj frånröfvade, men nu stodo att återvinna? borde jag väl stöta mig med slägtingar som en gång kunde bli nyttiga för mina barn? — Efter någon öfverläggning beslöt jag att för en kort tid resa till fosterlandet. Jag omfamnade mor, hustru och barn och afreste lugn. Ingen känsla i mitt bröst sade mig, att jag aldrig mer skulle se dem — icke vilja se dem. Snart hade jag uppnått Brässel, der den gamla adelsglänsande prakten bvarken tjusto eller bländade mig. Dock blef jag småningom, genom en medgörlighet den jag ansåg nödig i min närvarande ställning, af mina jemnåriga manliga slägtingar indragen i en cirkel, hvars stoj icke behagade mig, men som jag icke kunde draga mig ifrån, utan att bli ansedd för skygg och besynnerlig. Den frossando yppigheheten stred mot mina tarfliga och stilla vanor och plågade mig verkligen. En afion fördes jag af en bland mina onklar i ett sällskop der det spelades ganska högt. Äfven jag deltog i ett spel, väl icke ar böjelse, men för att icke Väcka uppseende. De spelande vid det stora bordet fängslade dock mest min uppmärksamhet, synnerligast en ung man som med ögonen stelt häftade på korten,-ochmed synbar otur, spelade alldeles förtvifladt. . Ingen af hans medspelare tycktes ge akt på de stora summor han bortslösade; men en ung, skön dam som sätt bred