Aftonbladet – 12 maj 1842, sida 2

Välan! sade munken rörd, men lugn. För denna glädjes skull, vill jag, ifall du lofvar mig att, så länge jag andas, icke förråda hemligheten, denna natt i närvaro af henne, hvars enkling du är, åter vara Eugtae.n De första stunderna af detta återseende buro stämpeln af — jag vet icke hvad för en känsla, icke tillhörande de vanliga, som raenniskan erfar. Vi låta dem tyst glida förbi. — Vax!jusen äro redan temligen nedbrända, det är öfver midnatt, då vi åter so de fordna barndomsvännerna, nu tvenne bräckliga gubbar, sitta på katafalkens trappsteg, medan den döda, redan höjd öfver jordens alia sorger, hvilar öfver deras hufvuden, döf för de framhviskade orden, hvilka, om hon i lifstiden fått höra dem, äfven för henne skulle varit af så mycket intresse. På Carls enträgna böner berättade nu Eugene följande: Gifs det trolldom? — I min ungdom nekade jag det. Mannen omfattade dock och vidhöll denna tro; såsom tröst för ett lifs förloradelycka och gubben kan ännu icke släppa den. — Carl — du såg den der demoniska bilden hvilken jag söndertrampade — ack! alltför sent för mitt lugn och min sällhet; du såg denna: bild för hvars magiska trollkraft slit som hos mig var dygd, pligtkänsla och rättskaffenhet, en lång tid dukade under. Hör mig nu, men afbryt mig icke.n Jag hade nyss fyllt tjuguåtta år. Min vördnadsvärda mors välsignelse hvilade öfver mig. Min vackra, blomstrande maka räckte mig med glädjestrålande ögon de två första frukterna af vårt äktenskap, hvilka slogo sind späda armar om min hals och bringade mig sina stumma, men vältaliga lyckönskningar. Mina underhafvande omgåfvo jublande mitt prydliga slott, der hvarje fönster gaf den härligaste utsigt öfver solglänsta skogar, blomsterprydda ängar och bördiga sädesfält, som alla voro mina, Jag var lycklig, ty jag kände mig Iycklig; min själ hysteingen ouppfylld önskan. Då anlände ett bref, hvilket jag med en viss. orolig aning vägde i handen innan jag öppnade det. Jag visste ju att det icke kunde bringa mig någon glad underrättelse, ty jag var ju redan så fullkomligt lycklig; tvärfom sade mig en hemlig röst i mitt inre, att det kanske skulle störa min lycka, Vid