Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 3

(Insändt.) Uti Aftonbladet N:o 39 läser man Hr Expeditionssekreteraren Richert svar på Svenska Biets anmärkningar, rörande hemmansklyfoinzsfrågan, och i anledning deraf torde det tillåtas Insändaren, då han icke eger lika tanka angående tillämpningen af 41 kap. Kongl. skiftesstadgan, få uttala densamma, hufvudsakligen af den anledning, att då möjeligen Hr Erxpeditionssekreterarens tanka ansågs för den mest rätta, mången ung domare, skulle deraf villa sig, enär ban inhemtade vid pröfningen af ett skifte, att bästa afrösningsjorder icke erhållit högsta graden, eller lika med bästa inrösningsjorden, och derföre anse grunden för hela graderingen olaglig och otillämplig. Högstberörde kapitel föreskrifver: att afrösningsjorden på enahanda sätt, som om inrösningsjorden stadgadt är, graderas efter trakternas inbördes förbållande och vextlighet; men ingalunda står uttryckligen föreskrifvet, att den bästa afrösningstrakten skall erhålla lika taxa med den bästa inrösningsjorden; och således kan ej meningen vara annan, än att afrösningstrakterna graderas i samma proportio ner, men i förhållande till inrösningsjorden. Att detta kan ske, och icke sällan måste ovilkorligen ske torde till en del vara begripligt af följande: Uti ett skifteslag graderas. Man påsätter t. ex. bästa ängen, som kan antsgas lika med bästa åkren, till 4 grad. Intill densamme ligga högländtare och sämre, som erhåller 2 grader. Intill den befinnes än sämre till 4 grader, och derintill ännu sämre gräsvelltill8 grader. Denne sednaste trakt t. ex. ehuru en obetydlig bit, så måste den likväl serskildt graderas, och är derjemte redan antagen till inrösningsjord. Nu graderas afrösningsjorden och goda männen kunna naturligtvis ej frångå att sätta jord, ehuru beräknad till afrösningsjord uti samma taxa, som likadan in rösningsjord redan erhållit förut. Antagom då ett stycke afrösningsjord, backmark beväxt t. ex. med ene, och likadan i naturliga beskaffenheten med den förut till 8 grader påsatte jorden, så måste den trakten erhålla 8 grader. Man anländer nu till en annan backe, hvarå skogen å ena halfdelen är bort huggen och marken svedjad, men å andra halfdelen befinnes den yppersta skog som kan utletas, men båds ställena äro till sin naturliga halt likadane som den föregående backen; alltså måste båda erhålla 8 grader. Vidare: man anträffar ett kärr, som vid bedömande måste erhålla lika med den 4 gradiga ängen. Man påträffar en backe dubbelt sämre ån de föregående backar, då erhåller den 46 grader. Man påträffar en mosse, som anses 4 g:gr sämre än den 8 gradiga backen; alltså måste den erbålla 32 grader. En kärr-ram kring denna mosse och intill den 8 gradiga backen, anses i värde emellan dem båda; alltså erhåller den 20 grader. Man päträffar ett moras, som anses fyra gånger sämre än mossen, derföre erhåller den 128 grader o. s. v. Uti landtmäterikontoret har man tillfälle att se många flere nuancer i gradering. Nu frågas om någon orätt kan ske genom en sådan method. Att meningen är, det graderipgen så bör tillgå, finner man af 42 kap. 2 G. sista mom. i högstberörde stadga, som i vissa fall tillåter utbyte emelan Inoch afrösningsjord, och hvilket utbyte naturligtvis icke kunde ske, om en sådan grund vore antagen för graderingen, som Herr Expeditions-Sekreteraren Richert anser vara den laglige. Att Kongl. General Landtmäterikontoret måste ega olika tanka med Herr Richert, synes af dess utgifne formulär för ägooch delningsbeskrifningar, hvilka upptaga bästa inrösningsjorden till en grad och bästa afrösningsjorden till 27; grader. Att Herrar Justitiekanslern Faxe och Justitierådet Backman icke eller ega lika tankar med Hr Richert, sluta man till af desse Herrars utgifne sammanfattning a Landtmäteristadgar 24 g. 4 och 5 punkterne. De! tifves i skogsbyggden skifteslag, der den bättre och sämre jorden omvexla så tätt med hvarandra, att ingen annan grund för Inrösningsjordens skiljande från afrösningsjorden kan antagas, än gradtalet.