Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 3

till förtviflan och för alltid undergräft deras gemensemma lycka. I många år stördes dock Latour, midt under sin lycka, af tanken på sin vän och den oupplösliga gåtan hvarföre denne frivilligt afsagt sig jordiskt gods, hvilket förut ägt för honom ett ganska bögt värde, och en familj, vid hvilken han var fästad med så heliga och ömma band. Hvar vistades Eugene? — Ver han lycklig eller olycklig? Carl visste det icke. Imedlertid kände han sig, då några år fromskridit, allt mera lugn i besittning af sin lycka, hvilken han njöt med den försakande vännens eget medgifvande. Så snart han återvändt till Lillon, lät han från Orleans hemta sina döttrar med första giftet, och Rosalba skänkte honom, nästan hvarje år, en son eller dotter, så att en talrik familj snart omgaf de lyckliga makarne. Mod trägen verksambet och klok försigtighet, hvilken sednare egenskap han dock temligen sent vunnit, sökte han att, genom förökandet af sin egen förmögenhet och Rosalbas arf efter hennes första -man, bereda de sina en sorgfri framtid, Sin handel i Orleans bade han lagt ned, och var nu för alltid possessionat. Men hans äldste son bar icke fadrens, utan modrens namn, och fick, vid myndiga år, enligt den aflidne markisens af Lillon förordnande, ärfva hans namn, titel och förmögenhet. Hela fomiijen bodde dock, enligt den adopterade senens önskan, qvar på godset Lillon. Så hade då en verksam, men tillika lugn medelålder och en alltför lycklig ålderdom blifvit de i ungdomen skiljda, men så underbart återförenade älskandes lott. Under en mer än fyratioårig sammanlefnad hade väl döden då och då besökt darag hus, men ändå återstod dem en mäng af älskvärda barn. Alla voro nu gifta och hortflyttade, utom markis Carlos de Lillon, hvars barn lekte muntert kring de gamla farföräldrarne. (Forts. följer.)