Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 3

möta Eugeoe. En hel timma öfver den utsatta tiden väntade han förgäfves. Di blef han för mycket otålig, lemnade kusken qvar vid åkdonet och gick framåt den trånga gata, hvarifrån den väntade skule komma. Plötsligt trädde då en man emot honom, väl insvept i en kappa. Godt att ni gick hitåt, hviskade denne, jag tordes icke gå fram och låta se mig af karlen, som ni har med er., Ni är allena? frågade Carl bestört, hvar är . -.-Längesedan borta, afbröt den utskickade. Så snart vi kommo ut, gjorde han åtskilliga frågor angående trakten, derpå stannade han och frågade hasigt: Jag är ju fri?p — Ja,, menade jag. — Godt,, fortfor han, o,så viker jag af den här vä: gen. Säg den, som väntar mig, att den döde aldrig mer skall spöka, men att den lefvande bör uppfylla sin bestämmelse och vårda sina pligter. På den yttersta dagen återse vi hvarandra. — Dermed skyndade han sin väg. Ingenting annat har jag att säa er.n : Carl tryckte med den smärtsamma känslan af be. dragen väntan den utlofvade belöningen i budets hand, kastade sig, alldeles döfvad af stormande känslor, åter i kabrioletten och for tillbaka till gästgifvaregården. Dit anländ, satte han sig genast i resvagnen, hvilken snart förde honom tillbaka till sitt gods. Sif — denna benämning smärtade honom djupt. Imedlertid fanns der en skait, som han icke nu skulle velat afsäga sig, och som väl var i stånd att trösta honom öfver den — han kände det! nu med visshet — oersättliga förlusten af hans barndomsvän. Att lyckliggöra denna sin käraste, dyr: baraste skatt skulle nu bli hans enda bemödande. I denna föresats anlände han hem och han höll den ock troget, hela sitt återstående lif igenom. Aldrig fick Rosalba veta, att hennes första make ännu lefde, och Carl aktede sig nog att meddela benne en underrättelse, som skulle försänkt henne i ett religiöst grubbel, ja — kanske bringat henne