Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 2

ära, att äga fordringsbevis för de fordringar verket ger eller bör anses äga hos andra. Till och med likets Ständers egna verk lemna hvarandra förbinlelser, då det ena, på grund af Rikets Ständers belut, bör utbetala något till det andra eller låna af let andra, o. s. v. Antingen kan det då icke vara örnedrande för det administrativa verket, som bör : iterlemna till Riksgäldskontoret hvad som blifver! frigt på fordringarne, sedan behofvet för Ystads squadron är fylldt, att gifra en sådan förbindelse som Riksgäldskontoret äskat, eller ock kunde ju Regeringen specifikt uppgifva kostneden för detifråsavarande ändamilet. I intetdera fallet vore något slags fara för handen för administratiunens afbrgtande. Riksgäldsfullmäktige synas då ganska väl öfvervägt möjligheten och följderna af deras anspråk; ty, de känna nogsamt, att Krigskollegium har rättighet att hos Regeringen göra fö:frågan om det fick afgifva en sådan förbindelse, som fullmäktige begärt — och de väntade säkert icke, att Kollegium skulle förnärma det Kongl. prerogativet att disponera öfver statsmedlen, eller vägra lydnad åt Konungens bud; men de väntade sig troligen ej heller — och deri lära en gång den egentliga kollisionen emellan stats makterna komma att bestå — att Konungens ministrar och rådgifvare. skulle anse dessa Riksgäldskontorets medel vara nedlagda i den stora riks-håfven, förblandade med statsmedlen till Konungens förmenade disposition enligt 64 Reg:s-formen. Fullmäktige -hsfva helt visst föreställt sig, att dessa medel, såsom en Riksgäldskontorets egendom, stodo under den konstitutionella garantien af 68 Reg:sformen, hvilken mången rådgifvare redan glömt och ännu torde glömma, och hvilken bjuier: att de til Riksgäldskontoret hörande och dit anslagne medel må icke under någon förevändning eller med hvad vilkor som helst derifrån ryckas eller användas till andra behof än dem R:s Ständer bestämt. Allt förordnande, som dercmot strider, vare krofuöst. Det synes Redaktionen, som fullmäktige haft skäl, att redan i Regeringens första skrifvelse se aen förevändninga för att kunna använda fordringarna till andra behof, än dem Rikets Ständer bestämt. Och denna tro skingras ej genom Regeringens visade ömtålighet. Eller hvarifrån annars detta synbara bemödande, att undandraga de, till Regeringens disposition villkorligt ställda fordringar den lagenliga beskaffenheten, att vara ett förvaltande verks skuld till Riksgäldkontoret, intill dess vilkoret är uppfyldt. Nog vet man, att om Rikets Ständer, i stället att ega en förbindelse af bestämdt embetsverk, få den fördelen att ega deras säkerhet i rådgifvarnes konstitutionella garanti, nedlagd i de hemliga statsrådsprotokollen, så blir det en förträfflig redovisning, som eger all anstrykning af fullkomnad bokföring. Men man vet äfven, numera, att det är Riksrätten, som, i sådana fall, gör slutliqviden. Med all respekt för dess vördnadsvärda organisation! Men det må väl ursäktas, om man, på grund af erfarenheten, hellre ser sig om efter mera positift. Sålunda är det här, efter vår tanka, icke fullmäktige, utan Regeringen sjelf, som ställt sakerna på spetsen. Den ifrågavarande summan är visst obetydlig, i jemförelse med lilla kreditifvet och dylikt, men frågan gäller likväl en vigtig princip: den nämligen, att de förvaltande verken icke böra aflemna gvitto allena, då de af Riksgäldskontoret emottaga sådana dokumenter eller medel, för hvilka återbäring af beloppet bestämdt är af Rikets Ständer till större eller mindre del yrkad, utan rena, obestridliga och tydliga förskrifningar. Och vare härmed nog i denna sak; ty aldrig kan red. föreställa sig, att någon egentlig våda är å färde, då Regeringen sjelf synes så litet angelägen om medlens disposition, att den ej vill anbefalla Krigskollegium att gifva ut en förbindelse, som endast kom att innehålla det vilkor, Rikets Ständer fästadt vid anslaget; och då det besinnas att millioner disponeras af Regeringen hvarje år för försvarsverket, kan väl några tusende riksdalers utlägg, under några månader, bestridas, intill dess formerna hinna iakttagas. Red. kan ej en gång inse, hvarföre icke Landskronas kasernstallar kunna och böra iordningställas med de medel, Regeringen i öfrigt eger att disponera; ty de ifrågavarande fordrinlgarne äro endast anvisade i ock för Ystads-esqvadronens behof, och Riksgäldskontoret har aldrig vägrat, att för detta ändamål utlemna dem. Det hela synes i sjelfva verket endast blifvit en ambitionssak för krigsförvaltningen, som råkat att på ett, vi medgifve det, bra onödigt sätt i hast finna Isig af Rikets Ständer gjord till kapitalist och fordringsegare hos tvenne skånska städer, i stället att, Isom vanligt, få kontanterna, mot redovisningsskyldighet, i Statskontoret; och den enda svåra följden Itorde blifva: att Rikets Ständer hädanefter aldrig bry sig om dylika omgångar, utan anvisa betalningarne att ske af Riksgäldskontoret, mot qvitto, sedan de lifrågasatta ändamålen äro, genom styrelsens försorg, I vunne. Det vore både enklare och säkrare, —LL