Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 2

Hans oskuld skall nog komma i dagen om så ära, svarade domaren, skakande på hufvudet. Imedlertid föreföll honom Carls uppförande ännu mera misstänkt än allt annat. Han befallde dock att den anklagade, hvilken, efter det utbrott han nyss visat, nu syntes fullkomligt lugn, skulle genast återföras till fångelset. Dessa korta ögonblick af allmän röreise gålvo dock tid åt Carl att hemta sig och samla sina tankar. Han besinnade att, liksom Eugåne för några år sedan hade i Spanien genom uppoffringen af sin rihet räddat Carl från undergång, så ålåg det nu denne att rädda den ädle vännen, icko allenast ur den nu iråkade brydsamma belägenheten, utan ock från återgången till ett lif, hvars fjettrar han tyckes velat afkasta, i det han utgaf sig för död. Om ock Eugeoes ändamål med denna handling var och förblef Carl en oupplöslig gåta, så fann han dock att han störande gripit in i hans planer. Äfven för sin egen skull hade han ju ingenting emot att Eugene var och förblef död, då han ändtligen ville vara det. En hastig själsnärvaro var här af nöden för att ställa allt till rätta. — Men, hvad skulle hen företaga? — Itt uppriktigt framställan. de af rätta förhållandet kunde icke heller leda till något godt resultat, ty huru skulle han kunna namnge en person såsom lefvande, om hvilken det var kändt ef domstolen, att han var längesedan död och begrafven ? Dessutom hade ju en sårande misstanke fallit på honom sjelf. Huru aftvå den? — Hans tankar förvirrades; ändtligen klarnade de. Han beslöt således att till vännens befrielse använda all den sinnesnärvaro han kunde samla, ja — till och med den bestörtning han förut visat, skulle tjena till detta ändamål. Så snart han blef allena med polis-öfverdomaren, hvilket skedde Omedeibarligen derefter, emedan denno var, så väl af nyfikenhet som af pligt, högst angelägen om ett ytterligare samtal, började denne genast: Nå, min herre! hvad skall jag väl tänka om