Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 2

EN BIKARLS BEKYMMER. En Landtprest, som likväl bär alla kriterier af att, om ock längtande till landets rena luft, dock för närvarande taga sina inspirationer från stadens gator, bar i Sv. Biet pinsändt, några frågor till Aftonbladets redaktör. Den pinsända artikeln har sitt intresse uti, att temligen ohöljdt visa hvilken förskräckelse man på ett visst håll känt öfver den för en tid sedan i A. B. pipekade, men dessförutan af hvarje tänkande man längesedan insedda, verkliga och oförnekliga åfskillnad, som ligger emellan ett protestantiskt presterskap, lefvande och verkande till christna religionens framgång, och en från katholicismen återstående qvarlefva af prelatur, lefvande och verkande för politiska ändamål och, efter hvad riksdagarne visa, gående i helt andra ärenden än den Hel. Andes. Ingenting kan också vara farligare för prelatinstitutionen, såsom sådan, än den omständigheten, att icke blott hela folket, utan deribland synnerligen sjelfva det egentliga och stora presterskapet tydligt och grundligt inser nyssnämnda åtskillnad. Ty dermed följer ovilkorligen, förr eller sednare, att prelatinstitutionen förlorar sin inpflytelse hos det egentliga presterskapet. Märker åter regeringen, att prelatinstitutionen icke längre förmår uträtta sitt ärende, att draga det stera; allmänna presterskapet efter maktens politiska önskningar, så inträffar lika säkert, att regeringen icke vidare efterfrågar att upprätthålla denna institution ifrån sin sida: den förlorar då stöden på begge hållen och failer ohjelpligt. För att nu, så vidt möjligt, söka fördröja detta fall genom att bortblanda frågan, skall den ena fattiga landtpresten efter den andra fram och tala i Biet, med extase förklarande, buruledes det lägre presterskapet och särdeles landtpresterne alls icke vilja vidkännas den ifrågavarande åtskillnaden, utan älska prelaturen på det ömmaste. Den, som eger någon bekantskap med presterskapet på landet, vet så der temmeligen huru det står till med dess ömma prelatkärlek, och huru högt det egentliga presterskapet uppskattar lyckan och nåden af att söka tubbas bort ifrån folkets allmänna stora intresse (hvarmed detta presterskaps sanna väl är på det innerligaste förenad), för att dragas in i hofsläpet. Den taktiken att i prelattidningen författa artiklar, som utgifvas för att vara insända från stackars landtprester, dem man låter så innerligen gråta och beklaga sig öfver anfallen på sina älskade och högt vördade prelater, är då något för enfaldig. Dylika reklamationer — äfven om de antagas härleda sig från oförfalskad hand — betyda väl icke synnerligt, när de allenast komma från en och annan; uti ett så talrikt stånd måste väl en här och der kunna uppletas, katholsk nog eller sykofant tillräckligt, för att finnas beredd till utbasunande af prelaturens förträfflighet. Men åtminstone börde dessa reklamationer då icke införas i Sv. Biet, enär derigenom all trolighet tillägges dem, att blott leda sitt uppskof ifrån någon i bihanget. Sålunda har en viss Hr P. W. W. nyligen figurerat och fått sin vederbörliga deconfiture. Nu kommer en Hr andtprestr, visserligen hvarken Goldsmiths