Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 2

Mitt namn är visserligen Mendessart, sade nu Eugene med stadig röst; men jag har ingenting gemensamt med den efterlyste skurken af samma namn, hvilken äfven jag påminner mig hafva känt under namnet Mendezo. Papperen, jag upprepar det än en gång, äro icke mina; jag har aldrig sett dem förr än här. Icke heller detta porträtt? frågade den sluge domaren, visande honom medaljongen. Eugene förstummades nu för ett ögonblick. Med darrande hand fattade han nu porträttet och sade ändtligen, i det med han med djup rörelse betraktade det: Jo — jag har sett detta förut och äfven känt originalet; denna medaljong har dock, det oaktadt a!drig varit min.o Men nu förändrade har med ens utseende och röst. Hans kinder glödde hans ögon sprutade eld; han nedsläppte medaljon. gen på golfvet, satte foten derpå och krossade den i smulor, medelst en enda trampning. Jag har svurit, ropade han, att förstöra denna bild, ifall jog någonsin mer skulle få se den. Portträttet låg nu söndersmuladt på golfyvet, glänsande i gyllne ruiner. Domstolens preses sprang upp, alla de öfriga gjorde detsamma. Carl trädde ovilkorligt framför Eugene och ställde sig skyddande I emellan honom och domaren. Ni, ni måste förklara mig ellt detta,, sade nt Idenne och stirrade på Cirl med misstänksamm: blickar. Ni darrar ju. Hvarifrån denna plötslig: bestörtning? Emedan jag, svarade Carl och framstötte orden med största ansträngning, emedan jag finner ati jag tagit miste på person, emedan jag varit en orsak till att denna oskyldiga man blifvit arresterad. Det är visserligen, äfven för mig oförklarligt, huru denne kunnat förvexlas med Mendezo, men .... at han icke är den jag låtit efterlysa, det vill jag med min heder svara för. Denne är fullkomligt o skyldig.n