Aftonbladet – 9 maj 1842, sida 2

skickat, ända till hans minsta effekter. ; Men un: derskriften Julie Mendessart. — Mcndessart! fanns det då äfven ärliga och rättänkande menniskor med detta namn? Carl grubblade och funderade — har blef allt mera orolig. Hvarföre hade också den tefvande fördristat sig att upgräfva grafvar och utforska dödens hemlighe ter? Carl ångrade nu detta och fördömde den ifvei ban förut ansett så naturlig. Dock han hade er gång med djerf hand vidrört det hemska, och der: före skulle den murkna, vacklande byggnaden full komligt sammanstörta. Då han nu, efter att hafva tillbragt flera vecko: på framoch återresor, ånyo trädde öfver tröskelr till detta hem, som nu var hans, kom hans sköns maka honom till mötes, kärleksfullare, öppnare, gla: dare än han någonsin sett henne. Hon hade, un der ensamheten, gått tillrätta med sig sjelf. Intet alls intet hade hon att förebrå sig; hon hade ju samvetsgrannt uppfyllt alla pligter mot sin aflidne make, Döden hade upplöst ett band, som icke knu lits af kärlek, men som tacksamhet och högaktning sedermera gjort ljuft och angenämt. Enligt der moderliga vännens, ja, kanske ock enligt den från. fallne makens önskan, var hon återgifven åt sin ungdoms första kärlek, och i medvetande af all detta, helsade hon nu, som en lycklig och älskande maka, sin nya man, den hon aldrig förr hade så hjertligt omfamnat. Hvarföre skulle hennes kärleksbetygelser, nu, då han var vid målet för alla sina önskningar, skära honom i bhjertat? Han visste det icke sjelf. För tjust betagen var han af sin fru, och ändå var han icke lycklig, ty han kunde ju icke nedtysta den tanken, att Eugene ännu lefde. Rosalba lemnade honom en mängd bref, som anländt under hans frånvaro. : De sednast ankomna hade blifvit skickade till Paris, men återsända med posten, då Carl Latour icke var till finnandes der